Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 1

——— —— — ——————————— vår hjelte var ingalunda en vanlig älskare, och han svarade med det största lugn: — Förlåt mig, madame, men jag reser i daggryningen härifrån. Konungen har uppdragit åt mig en hemlig beskickning, och jag kunde ej lemna Paris utan att se er en sista gång. — Men, herr ambassadör, utbrast stiftsfrun, men, herr diplomat, hvar gör ni af er värdighet? En konungens af Frankrike envoys klättra upp för en stege till mitt ringa fönster! Hvad skall hans allrakristligaste majestät tänka derom? — Ack! sade Fleur-de-Mai med en suck, det är derföre att jag har så vigtiga saker att säga er. — Aha! skulle det vara en statshemlighet? — Ack nej... — Skulle det vara något ännu värre? — Kanhända, ja ... för mig åtminstone. Stiftsfrun smålog alltjemt. 1 — Låt höra, min herre, sade hon, förklara er. . hvarom handlar det? — Om mitt hjertas tillstånd, mumlade Fleur-de-Mai mycket allvarsamt. Han knäföll ånyo och fattade madame de Maillys lilla hand, som hon ej hade mod att draga ifrån honom, och kastade en bedjande blick på henne. — Vet ni väl, att jag älskar er? sade han. Förklaringen var-rätt fram, madame de Mailly kunde ej annat än rodna, och hon drog hastigt tillbaka sin hand. — Ack, förlåt mig, madame, sade Fleur-de-Mai lifligt, jag har sett er en timma och jag har kännt, att jag skulle älska er evigt. Då konungen befallde mig afresa, fattades jag af ett slags vansinne, det förekom mig som om det skulle vara det grymmaste af alla streff att afresa utan att se er, uten satt medföra ett ord af hopp från er, en afskedsblick; jag gick då hit, men då jag ej vågade söka inträde genom porten, klättrade jag upp till fönstret