Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 1

LLTUMUMUGSUH UV VV UVYVYULIVUI nödvändighet borde icke Sverige inlåta sig på en så vådlig bana. Troligt är, att om frih. G. begärt att fortfarande åtnjuta tjenstledighet, skulle den vid ofvan antydda tidpunkt gerna beviljats; men ehuru hvarken återställd till helsan, eller ens plågfri, ansåg han sig böra lemna det lugna Nynäs för att utöfva sitt kall som konungens ansvarige rådgitvare. Då han d. 1 september sammanträffade med sina kolleger i staterådsberedningen, frågade han dem om den politiska situationen och huruvida ryktet om ett försvarafördrag med Danmark hade någon grund. De svar och upplysningar, som lemnades, ansåg han otillfredsställande. Ledd af sin snabba uppfattning och sin stora skarpsinnighet, förklarade han genast, att de, såsom ansvariga rådgifvare, måste känna den ställning, konungen ville iataga i danska frågan. Beslutet blef ock, att anhållan skulle göras om en öfverläggning med konungen i detta ämne. Denna öfverläggning — eller hvad man vill kalla den — egde rum på Ulriksdal den 2 (eller 3) september. Till den kallades, ibland svenska statsråden, endast de båda statsministrarne, grefve Manderström och frih. De Geer, samt på deras uttryckliga begäran frih. Gripenstedt, säsom varande den: äldste ledamoten i konseljen; äfven norske statsministern Sittern var tillstädes. Det torde icke behöfva sägas, att under denna öfverläggning, och i anledning af hvad då meddelades, uppstod ett lifligt meningsutbyte. Frågan om förbundstraktaten var ju så iångt avancerad, att det gälde, om ett gifvet löfte skulle infrias eller återkallas. Konungen egde visserligen enligt grundlagen obegränsad rätt att ingå förbundet i fråga, men skulle han taga ett sådant steg mot sina rådgilvares bestämda uttalanden? Antydningar hafva visserligen på senaste tiden gjorts derom, att frih; G. icke utöfvade något inflytande på sakens gång; men hvar och en, som lärt känna hans okufliga mod och orubbliga sjelfständighet, skall inse, att han just vid det tillfälle, då ett beslut, väl icke skulle fattas, men grundläggas, och vid en öfvorläggning, som han — man kan tryggt säga det — framtvingat, skulle med hela den energi, som låg i hans karakter, uppträda med mesta styrkan mot det ifrågasatta förbundet, och det bör väl märkas, att hans ord tyngde destomera i vågskålen, emedan han talade äfven i egenskap af finansminister, Det bör väl märkas, att frih. G. icke ansåg de förenade rikena vara frikallade från skyldigheten att skydda danska monarkiens sjelfständighet och integritet, men detta skydd skulle lemnas gemensamt och samtidigt ätven af stormakterna, hvilka deltagit i konventionen d. 8 maj 1852, då danska monarkiens sjelfständighet och integritet högtidligt garanterades. De förenade rikena hvarken kunde eller borde afsluta en ssparat-allians med Danmark: de kunde iche af grannlagenhetsekäl mot de öfriga. garanterna, och borde icke, emedan de förenade rikenas disponibla försvarskrafter voro otillräckliga gent emot den mäktiga fiende, af hvilken Danmark kunde anfallas. Att istället för betryggande garantier om aktiv hjelp bygga förhoppningar på stormakternas sympatior för Danmark, uttryckta i depescher, hållna i sväfvande ordalag, vore mer än oklokt, och icke mindre oklok förutsättningen, att, om de förenade rikena uppträdde aktivt till Danmarks försvar, stormakterna för häfdandet af sin ära skulle göra nammaledes. Borde icke derjemte noga öfvervägas, om de förenade rikena kunde uppställa och utsända en väl rustad arm6, och huru den skulle kunna underhållas på krigsfot? Kunde man fordra, att Danmark skulle underhålla både den och sin egen? Sveriges finansiella och ekonomiska ställning skulle genom ett krig blifva högst betänkligt rubbad.) Så ungefär har jag anledning tro, att frih. G. motiverade sitt bestämda yrkande, att konungen icke skulle ingå någon separat defensivallians med Danmark. Det är sannolikt, att under diskussionens hetta skarpa repliker föllo — situationen gaf dertill anledning. Otvifvelaktigt är, att frih. De Geer lika bestämdt, men mera hofsamt afrådde alliansen. Sedan den vigtiga öfverläggningen slutats, antog frih. G., att den skulle hafva en ministårförändring till följd. En ny ministör hade ) På riddarhuset meddelade krigsministern, general Reuterskjöld, 3 månader senare (d. 24 norember), att kostnaden för uppsättning och mobiliering af 50 3 60,000 man då uppgick till 20 mill. ch, sedan den ryckt i fält eller gått öfver gränsen, underhållet till 7 mill. i månaden. Kostnaden för lottans utrustning och underhåll ingick ej i dessa summor.