Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 1

Flour-de-Mai sin sinnesrörelse, han tog några steg emot henne, böjde knä och yttrade ödmjukt: — Förlåt mig, madame. När mannen bönfaller, blir qvinnan straxt stark. Fleur-de-Mai låg på knä, madame de Mailly återvann genast sin sjelfbeherrskning, och som qvinnans fruktansvärdaste vapen är förställningen, började hon småle för att dölja sin förvirring. Men hennes småleende håde ingenting högdraget, det var knapt skämtsamt, och Fleur-de-Mai förstod att han redan var förlåten. — Aha, herr de Chastenay, började stiftsfrun, som ver angelägen om att först få yttra sig, ämnar ni förklara, hved det är för ett äfventyr, som drifver er att taga er tillflykt till mig? Har ni åter försvarat någon, och har denna gång vakten kommit i era spår? I sådent fall skall jog gömma er i största hast... vänta ... der... i det der kabinettet . . . Stiftsfran smålog alltjemt. Lyckligtvis hade Fleur-de-Mai återvunnit hela sin säkerhet i sättet. — Lugna er, madame, sade han, ingen förföljer mig, och jag kommer helt enkelt för att aflägga ett besök hos er. — Ett besök, min herre. ..! — Ja, madame . .. — Vid midnattstiden? — Ah, jag trodde ej att det var så sent; ursäkta min tankspriddhet, sade den något stötte pagen likgiltigt. — Godt! sade madame de Mailly och började skratta; har ni äfven tagit fönstret för dörren? I sådant fall, min herre, skall jag i stället för att gömma er för stadssergeanterna, skicka efter en fältskär för att åderlåta er, ty ni har helt visst fått en blodkongestion åt hjernan. Stiftsfruns skratt skulle säkerligen ha förbryllat en vanlig älskare och på honom gjort samma verkan som en karafin vatten utslaget öfver ett upphetsadt hufvud; men