Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 1

möjligen kunnat åtaga sig ansvaret för den ofta nämda alliansen med Danmark; men svårighetorna att konstruera en sådan befunnos sannolikt så stora, att tanken på en ministårförändring, om den uppstod, måste öfvergifvas. Emellertid blef resultatet af sammankomsten på Ulriksdal, att svenska kabinettet gaf danska regeringen sin önskan tillkänna, att den väckta frågan om en separat defensivallians med Danmark helst borde tills vidare anstå. Derefter medgafs, efter danska regeringens uttryckta önskan, att underhandlingarne derom finge fortgå Om dessa underhandlingar, som fördes på diplomatisk väg, ofta utan iaktagande af diplomatisk tystnad och takt, tog frih. G. endast den kännedom, som var absolut nödvändig: han gillade dem icke, emedan de väsendtligen voro stridande mot den grundsats, han alltid följde, den, att man borde ega nog mod att se sakerna, sådana de verkligen äro, och icke sådana man önskar, att de skulle vara. Den misstro, han i september 1863 uttalade rörande uppriktigheten af stormakternas, Frankrikes, Englands och Rysslands, sympatier för Dammark, blef sedan fullt bekräftad genom dessa makters ovärdiga handlingssätt, hvilket ännu fortfar. I Danmark kunde statsmännen aldrig tillgifva frih. Gripenstedt den andel han hade deri, att konungaaftalet på Skovaborg icke gick i verkställighet. Under nationalekonomiska mötet i Stockholm sommaren 1866 gafs en bankett för de främmande gästerna. Vid den yttrade Orla Lehmann, då han fick se frih. Gripenstedt, att om han, G., hade dödt eller trädt ur svenska ministören i september 1863, så skulle hela Köpenhamn i glädjen deröfver illuminerat. I detta uttalande fann icke frih. G. något för honom förödmjukande, men väl ett vitsord om, att han såsom svensk statsman hade fullgjort sin pligt, då det Åhängde på ett hår-, huruvida de förenade rikena skulle indragits i ett krig mot två af Europas stormakter. Slutligen bör jag nämna, att likasom grefvarne Manderström och Hamilton hvardera uppsatt och deponerat sin berättelse om danska frågans inre historia, så har frih. Gripenstedt gjort sammaledes; men likvisst med uttrycklig föreskrift, att hans uppsats skall offentliggöras när som helst, ifall sådana omständigheter inträffa, att den bör komma till allmänhetens kännedom. Beslutanderätten i detta hänseende är lemnad åt några personer, som åtnjöto hans förtroende och på hvilkas omdöme han satte lit: —— —.— —