Göteborgsposten – 5 november 1874, sida 2

— Nå väl, första våningen upptages i allmänhet af qvinnor med anseende, då den andra är bestämd åt deras underordnade; det är derföre förnuftigt, att man betalar mer för de första än för de andra. Detta resonnemang förekom Fleur-de-Mai så djupsinnigt, att han ej fann någonting att invända deremot. Han yttrade till Mathias: — Nåväl, det är en stege om åtta fot, som jag behöfver. — Jag gissade det, min herre, ty jag har följt er i tio minuter. Se der är stegen. Han pekade mot hvalfven, vid hvilka den ifrågavarande stegen var lagd horsaontelt. Derefter gick han fram och tog den, reste den sakta upp mot muren, gjorde en helsning åt Fleur-de-Mai och yttrade: — Lycka till, min unge herre. Ni gör en hvissling ionan ni stiger tillbaka ner. Jag håller vakt. Mathias aflägsnade sig. Fleur-de-Mai hade gått för långt för att nu rygga tillbaka. Han satte beslutsamt foten på stegen och klef upp mot fönstret. Han hade ej misstagit sig. Det var verkligen fönstret till madame de Maillys bönrum som var upplyst, och hon befann sig, såsom han förutsett, der oaktadt det var så långt lidet på natten. Stiftsfrun satt i en stor fåtölj; hon höll hufvudet tillbakalutadt, ögonen voro halft slutna och hade ett drömmande uttryck. Vid denna kärleksäfventyrens tid befann sig en ung flicka, som efter afläggande af lindriga och blott för en viss tid gällande löften erhöll titeln stiftsfru, derigenom till och med mer oberoende, mer fullkomlig qvinna, om man kan använda det ordet, än andra unga flickor vid henneg ålder. Den religiösa titeln var ett skydd och gaf rättighet till benämningen madame. En stiftsfru kunde utan att hennes rykte led deraf mottaga besök, resa ensam i bärstol eller åkdon, bevista hofbalerna och infinna sig på de kungliga mottagningarne samt slutligen mottaga den