Göteborgsposten – 4 november 1874, sida 2

— Parbleu! vi skola begifva oss härifrån. — Men hvart? — Sannolikt till våra sängar. — Ursäkta mig, min herre, sade Coquelicot, men jag trodde, att konungen skulle gifva husrum åt sina pager och deras väpnare; följaktligen ... — Mitt rum är ej färdigt. Och med detta korta svar trädde Fleur-ce-Mai ut, efterföljd af Coquelicot. Ynglingen steg ner för den trappa, som begagnades af de vid hofvet tjenstgörande, och det var ej förr än han hunnit ner på rue de Valois, som han bröt sin tystnad. Han lutade sig då intill sin väpnares öra och yttrade: — Äro ej våra hästar något trötta? Månne de äro i stånd att tillryggalägga ytterligare en sträcka af tio lieues? — Vi skola således resa härifrån? — I morgon i daggryningen? — Hvart taga vi vägen? — Det är min hemlighet. Coquelicot tog ett steg tillbaka. Han var förvåvad öfver Fleur-de-Mais tvärsäkra ton. — Det vill säga, tillade denne, att det är konungens hemlighet. Således tillhör den ej mig. Coquelicot nickade till tecken af bifall. — Hästarne äro trötta, scde han, men goda; skola vi färdas långt? — Det är också min hemlighet. — Godt, mumlade Coquelicot för sig sjelf; jag ser, att min unge herre på en timma blifvit en vigtig person, eftersom konungen, som aldrig sett honom förr, genast anförtrott. honom en hemlig beskickning. — Iåtom oss nu begifva oss till rue Saint-Jacques och besöka vicomte de Mailly, fortfor Fleur-de-Mai. — Vicomten har lagt sig, herre; klockan är elfva. — Han skall stiga upp.