Göteborgsposten – 4 november 1874, sida 2

— —— ning till den snart sammanträdande nationalå församlingen, är det tydligt, att författningskampen skall genast efter sammanträdandet åter börja. På ena sidan skall marskalken stå och påminna församlingen om dess upprepade gånger afgifna löften samt försäkra om den befallande nödvändigheten af hans makte organiserande; på andra sidan skall församlingen stå delad i tvenne läger, det som förkastar hela denna organisation och det som önskar en organisation af den nuvarande maktbefogenheten till förmån för det republikanska partiet. Historien erbjuder ej något motstycke till en sådan situation. Marskalken kan hvarken gå in på ett till obestämd tid gjordt uppskof i hans begärans uppfyllande och kan icke heller antaga en organisation till republikanernas uteslutande fördel, hvilka ej valt honom, och till men för de konservative, som upprättade hans myndighet. Han har allt för ofta påyrkat nödvändigheten af sin makts organisering för att kunna uppgifva detta program, och han har inträdt i sädana engagements med de konservative, att han icke skulle kunna utan skam samtycka till att blifva president öfver en bestämdt stadgad republik. Han är äfvenledes förbindrad att afgå, ty han skulle derigenom lemna sin makt till dem, mot hvilka bans utnämning var hufvudsakligen riktad. Om hans ställning, då nationalförsamlingen åter sammanträder, skulle bli sådan, kan något tvitvel ej råda om det beslut han skall komma att fatta. Han skulle för sjelfva landet lägga i dagen den ovilkorliga nödvändigbeten af församlingens upplösning, och församlicgen skulle inför en sådan förklaring, som visade att upplösningen vore en säkerhetsåtgärd, med säkerhet vara ur stånd att förlänga sin tillvaro. Men det flanes, besynnerligt nog, inom nationalförsamlingen icke något parti, som verkligt önskar en upplösning. Republikanerna ha tydligen ej rönt synnerlig uppmuntran från generalrädsvalen. Bonapartisterna hafva af dem blifvit modlöse, och de konservative ha för länge sedan uppgifvit hvarje tanke på en allmän valkamp. Denna sakernas ställning har antagligen närt marskalkens drömmar om ett förbund mellan de liberalt konservative och de konservativt liberale. Men de ha ej förverkligats, och de ha strandat på följande : Högra centern är villig att låta marskalkens makt bebålla den republikanska formen: republikens president, men den vill ej gå in derpå för längre tid än septennatet varar, Venstra centern. vill organisera septennatet och behålla marskalken som dess chef, men endast under det vilkor, att septennatet upprättar ett republikanskt presidentskap för sju år och att republiken proklameras afgjordt skola öfverlefva septennatet. Under dessa omständigheter är naturligtvis en öfverenskommelse i godo omöjlig, och det är lätt att inse hvad som skall följa, då församlingen kommer åter tillsamman, Ombedd att organisera marskalkens maktbefogenhet, skall församlingen svara med att raskt störta kabinettet, heldre än att ingå på en sådan begäran, och en afgörande ministerkris skall då inträda. Den ministr, som skall följa på det nuvarande kabinettet, skall kallas rupplösningeministeren. Den skall omfatta alla dem, hvilkas energi isynnerhet förordar dem, och den då uppstående kampen mellan detta kabinett, som önskar öfverlefva församlingen, och denna, som icke vill dö, skall utgöra ett af de sällsammaste och mest upprörda kapitlen i de franska parlamentariska tideböckerna. Det är icke underligt, att handelsklassen i Paris som nu sett sin rörelse åter blomstra, sedan nationalförsamlingen hemförlofvades och dess käbbel tystnade, inför dessa hotande stormar börjat bli orolig. Inom handelsverlden lär ock cirkulera en petition, hvari begäres, att nationalförsamlingen måtte uppskjuta sina förhandlingars början från den beramade tiden, den 1 december, till d. 15 januari. Då man känner, att Parishandeln ieynnerhet omfattar just sådana artiklar, som äro mest begärliga vid juloch nyårstiden, kan man ej förtänka affärsmännen, alt de önska partikäblet, som endast väcker oro i sinnena och allmän osäkerhet, all verldens väg. Från Frankrike meddelas, att marskalk Mac Mahon varit med krigsministern och an