Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 2

juris och en viss brist på noggrannhet vid papperens öfverlemnande, hvilket enligt vårt förmenande tillräckligt förklaras af de utomordentliga förhållaaden, under hvilka ban lemnade Paris. En medarbetare i Spenersche Zeit., som var tillstädes vid grefve Arnims återkomst från sjukbuset till hotellet vid Parisplatsen, skrifver derom: Grefve Arnim har nyss, kl. 12,20, efter det han frigifvits ur Charit, anländt till sin svärmoders palats vid Parisplatsen. Slägtiogarne och husets ijenare motsågo sedan en timme tillbaka från fönstren i bottenvåningen under glad förväntan det ögonblick, som skulle föra den länge saknade tillbaka ibland dem. Slutligen höll vagnen vid stora trappan inne i huset; med fasta, om än icke lätta steg, gick grefven ur vagnen och uppför trappan emot de sina, hvilka under stam rörelse räckte honom händerna till vålkomsthelsning. Med stolt upplyftadt hufvud besvarade han anförvandters och vänners helsningar, och med minen hos en man, som, kommande ur striden och väntande sig nya strider, icke anser det lämpligt att hängifva sig ät vekare rörelser. De sista tre veckornas händelser hafva synbarligen angripit grefven, om än några yttre tecken till en betänklig försämring i hans sjukdom icke kunde märkas, åtminstone i det flyktiga ögonblick då jag såg honom. Hans förut ännu mörka, men något gråsprängda skägg har blifvit nästan hvitt. Öfver anletsdragen hvilade harmens skuggor och en trötthet, med hvilken en jernvilja stred. Grefven åtföljdes icke vid sin hemfärd af någon polis, och förgäfves spejade jag i närheten af det arnimska hotellet efter poliskommissariens ansigte. Det vill häraf synas, som att grefvens frigifvande ur. Charit innebär ett fullständigt slut på ransakningsfångenskapen.