Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 1

— Ja, återtog Fleur-de-Mai, min aflidne far, som varit kapten ooh som förstod sig på sådantder, påstod, att så länge man ej hade dödat en man i duell, var man ej annat än en pojkglop. — Nå...? utbrast Coquelicot nyfiket. — Jag hade sårat chevaliern, det var oj nog, och jag var ännu till tre fjerdedelar en pojkglop. Jag ville vara en man. — Men hvad har ni då gjort? — Jag har med ett mycket vackert värjstygn dödat en gammal krigsbuss, som spärrade vägen för mig och tillät sig att vara oförskämd mot en konungens page. — Kans namn? — Vänta litet ... han hette Aventarino. — Godt! Jag känner honom. — Ah... han var kanhända din vän. — Åh nej, det är tio år sedan jag såg honom. Föröfrigt var han en dålig karl. Men huru gick det till? Fleur-de-Mai berättade honom allt hvad som händt och, som hvarje kär person har behof af en förtrogen, beskref han med hänförelse för honom sin nyss väckta kärlek till stiftsfrun. Coquelicot lyssnade uppmärksamt; då han slutat utblåste den gamle soldaten två stora rökmoln och yttrade med ett sorgset småleende: — Låtom oss i korthet sammanfatta dagens händelser: klockan tio på förmiddagen beredde ni er trots alla hinder och svårigheter inträde hos herr kardinaler ; vid middagen utdelade ni ett första värjstygn; klockan två beundrade ni en qvinna; klockan fem hade ni en vän; klockan åtta dödsde ni en man; klockan nio är ni dödligt förälskad. Om djefvulen hade blandat sig i saken, skulle han ej bättre ha kunnat anordna ert sätt att använda dagen. — Hvad menar du? frågade Fleur de-Mai. — Jag menar, herr chevalier, svarade Coquelicot, att ni gör en vacker början på äfventyrens bana, om detta