Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 1

sig derifrån. Men de hade utbytt en sista blick och samtidigt med denna blick hade de äfven utbytt hjertan. Fleur-de-Mai vandrade genom gatorna ända till det hotell, der han tagit in. Först gick han med vacklande steg liksom en man, hvilken förståndet håller på att öfvergifra, derefter hemtade han sig så småningom och återtog den stolta hållningen hos en man, för hvilket allt lyckas. Om en timma var den blyge och oerfarne Fleur deMai alldeles förändrad; han hade åter blifvit samme djerfve ungersven, som Blois-borna beundrat, en glad och oförvägen page, en yngling full af förhoppningsfulla drömmar, som ej tviflar på någonting och beslutsamt går att eröfra verlden, på förhand viss om segern. — Guds död! svor han för sig sjelf med förmätenheten hos en gammal krigsbuss, jag skall återse henne, om jag också derföre skulle behöfva klättra upp på hennes balkong, och hon skall älska mig, om jag också derföre skulle behöfva att ensam intaga en hel stad med storm. Det var i en;sådan sinnesstämning, som han träffade Coquelicot. Den hederlige väpvaren satt vid hotellets port och rökade ur en stor flamändsk pipa enligt bruket hos de soldater, som lärt sig denna vana under krigen i Nederländerna. Då han fick se Fleur-de-Mai, sprang han emot honom och tryckte hans båda händer. — Ack, min käre herre! utbrast han, tillåt mig nu, då vi äro ensamma, att lyckönska er till den vackra värjstöten. — Hvilkendera? frågade Fleur-de-Mai. — Huru? Hvilkendera? — Ja visst, det har varit två. — Två! upprepade Ooquelicot. — Till och med tre, sade Fleur-de Mai, i det han med stolt kallblodighet visade några blodfläckar, som ännu syntes på hans jacka. — Ni har slagits och jag var icke med!