Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 1

drig hade hört maken. Direktören höll ut i det längsta, men för ett par dagar sedan lästes i alla Paris tidningar följande not: Vi äro lyckliga att kunna meddela, att, tack vare en sympatetisk intervention, utgången från intresse för konsten och publiken, den misshällighet som egde rum mellan Faure och hr Halanzier, har upphört. Hr Halanzier har sjelfvilligt förklarat, att han aldrig hade haft den tanken att systematiskt höja priserna för de extra representationerna af m:me Patti; om han hade trott sig autoriserad att göra det, så var det i följd af operans helt provisoriska installation i Salle Ventadour och utan att denna åtgärd skulle kunna upprepas i den nya salen. — Inför denna förklaring och efter att hr Halanzier uttryckt sin ledsnad öfver hvad som passerat och varit den förste att öppna en utväg till bomedling, har hr Faure ä sin sida förklarat, att han, genomträngd at tacksamhet och aktning för publiken och lemnande å sido alla personliga frågor, skall anse för en pligt att återtaga sin tjenstgöring vid operan, så snart som hans af läkaren konstaterade illabefionande tillåter det. — Vi önska gerna tillägga, att denna lyckliga lösning åstadkommits genom den förbindliga samverkan at tre medlemmar af Franska Institutet: hrr Legouvs och Camille Doucet af Franska akademien och hr Ambroise Thomas af Akademien för de sköna konsterna. Så skola de tagas, direktörerna! och man skall vara så mån om förtjensten gom hr Halanzier för att låta ett sådant dokument publiceras. Men det är hans ensak att ha känsla för sin värdighet eller icke. Hufvudsaken för publiken är, att den får sin Faure, den förträfflige sångaren med den förträffliga rösten och förträffliga skolan. Man erfar, när man hör honom, samma lugna och behagliga känsla, som när man hör Nilsson; man vet, att man aldrig beböfver befara att få höra hvarken ett öfverslag eller en öfverilad entusiasm, som skulle kunna göra i dag deras triamf större än -någonsin, men för att sedan skada deras instrument kanske för alltid. Man vet och man ser, att de midt under den varmaste hänförelsen tänka: Åaktom oss! i morgon är det också en dag och då skall jag också förtjena lika mycket!4-— Patti är icke alldeles af samma skola, hon är oförsigtig nog att hängifva sig åt inspirationen, och hon sjunger alltid väl, derom är ingen fråga, men hon sjunger ibland bättre än någonsin. Hon är kanske icke en större, men bestämdt mycket varmare konstnär. Men denna fråga har Vårit före, och politiken börjar åter taga ut sin rätt. Det är aldeles otroligt hvilken mängd af rykten som kringlöpa, alla af oroväckande beskaffenhet. Än är det den ryktbara depeschen från marskalk Serranos regering, som spökar, än är det nya förvecklingar från samma håll, som hota med anledning af uppbringandet af ett fartyg (ehuru franskt hvarken till ursprung eller besättning), som smugglat in vapen till carlisterna, än är det en not från tyska regeringen, som skulle understödja de spanska anspråken i samma hotande form, och än är det ett, än ett annat, De flesta af dessa rykten förskrifva sig väl från börsspekulanter, som arbeta på att trycka ned kursen (hvari de också ganska riktigt lyckats), men en stor del af ryktena och just de aldra otroligaste — ty dem, som jag här nyss återgifvit, äro endast några få och jemförelsevis bland de rimligaste — uppkomma helt säkert af sig sjelfva, Det är nemligen så, som jag vid ett föregående tillfälle anmärkt, att dea politiska atmosferen är öfvermättad af elektricitet, och alla menniskor tro sig känna i luften, att någonting märkvärdigt förestår. Man behöfver endast gå in i den första bästa bod och helt ogeneradt öppna ett politiskt samtal för att genast få höra krigsrykten öronen fulla, men det är icke nu för tiden med samma glada gemyt en borgare vid rue S:t Denis eller borta i Åle Marais, talar om kriget som han gjorde förr i verlden. Icke nog att den gamla chauvinismen totalt försvunnit, utan till och med den nervösa öfverspänningen, som följde på 1870—71 års händelser, har efterträdts af en icke obetydlig slapphet. Det är mycket sällan man hör talas om revanchen numera; man har lärt sig att räkna efter, hvad krigen kosta, och skulle man icke på annat sätt förstå det, så tala de så orimligt förhöjda skatterna i detta hänseende det aldra vältaligaste språk. Det är härmed icke sagdt, att medkänslan med de förlorade bröderna i Elens-Lothringen gifvit med eig, och lika litet att hatet, det djupa brinnande hatet till allt som är tyskt, gifvit med sig, men olyckan synes ha lärt fransmannen, åtminstone till någon del, en egenskap, som han förut icke kände, tålamodet. : —— LA AA — —