Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 1

——— L — Så orimligt det låter, synes man verklig gen inom regeringskretsarne i Madrid ha funä derat på att öppna ett krig mot Frankrike naturligtvis under löfte om bistånd från Tysk: land. Dessa löften synes man till och med ha tagit alltför mycket för kontant, och detta så att man redän finner sig ha gjort en bitter missräkning. Furst Bismarck hade bestämdt lofvat den spanska regeringen att bjelpa den ur dess penningeförlägenhet, men när den spanska emissarien kom till Berlin befanns det omöjligt att af de tyska bankirerna få några penningar till hvad pris som helst, då tyska regeringen naturligtvis icke kunde eller ville gifva någon garanti, och den spanska regeringens belånbara tillgångar för längesedan äro använda. Kombinationen med Porto-Rico duger heller icke längre, sedan Förenta Staterna fått väder deraf. — Den spanska emissarien vände sig från Berlin till London, der han lärer haft något bättre framgång, åtminstone så till vida att det der visat sig en möjlig om än mycket osäker utsigt att få ett temporärt lån på 125 millioner pesetas (2 ung. 5 mill. e). Men af detta nominela belopp skulle efter kommisionsoch allehanda andra afdrag endast 90 millioner tillfalla låntagaren, på samma gång som han skulle hafva en ränta af 22 att utreda på hela det nominela kapitalet, såsom garanti hvarför i öfrigt skulle ställas statsinkomsterna från de ostindiska kolonierna, de nemligen som ännu icke äro förpaktade. Så berättas förhållandet i en spansk tidning, men som riktigt nog icke hörer till Serranos parti. — Till på köpet skulle icke en penny af lånet utlemnas förr än de republikanska trupperna vunnit någon vigtigare fördel öfver carlisterna. Det var under det att dessa underhandlingar pågingo, och för att befordra dem, som ankan om upproret i Don Carlos arms och attentatet mot honom utsläpptes. Carlisterna lära icke sakna penningar, åtminstone utbetalas solden mycket ordentligt. Jag. har. nyligen haft tillfälle att se ett bref från en officer i denna arms, som genom sin födsel tillhör ett af de nordiska länderna. Han synes nu, att döma af brefvet vara enthusiastisk för saken, hvilket han just icke var då han reste ut. . Det finnes, skrifver han, ganska få utlänningar i Don Carios arm6, och han lyckönskar sig särskildt att ha blifvit emottagen. : Möjligen torde jag framdeles kunna meddela några af hans äfventyr, ty sådana lära väl icke komma att fattas. Vendomekolonnen, som nu åter är upprest på sin gamla plats och, så när som på statyn, i sitt förra skick, har redan kräft ett offer. Den var i alla tider en mycket omtyckt plats för personer, som ville beröfva sig lifvet och det är icke mindre än 107 personer, hvilka sedan dess uppresande år 1810 kastat sig utför densamma. (Julikolonnen på Bastilleplatsen har endast kräft några och tretio offer, men Notre-Dames torn, enligt förda anteckningar, ötver fyra hundra). — Vendömekolonnen är likväl ännu icke tillgänglig för amatörerna af denna ohyggliga mandat, utan det var en stackars arbetare, som träffades af en at ställningarne, när de nedtogos och dog på stället. Det har kostat ganska mycket penningar, 250,000 fres, (som dock hr Courbet till stor del får betala) och mycken möda att utföra återuppresningsarbetet. Kolonnen var bygd af murad sten, hvarpå var lagd en betäckning af brons, hvarå i relief finnes framstälda bilderna från republikens och kejsaredömets stora krig. Denna bildserie löper i spiralform ända upp till spetsen, och när kolonnen af kommunarderna störtades till marken i maj 1871, slogs denna bronsbetäckning sönder i öfver sju hundra särskilda stycken, hvilka dock allesammans, med undantag af högst få, blifvit återfunna. En stor del af figurerna voro nästan oskadade, men en annan del deremot illa åtgångna — här fattades ett hufvud, der ett ben, här en fana och der en kanon, stundom en hel figur. Det är lätt att förstå, hvilket oändligt besvär hela detta arbete förorsakat, men nu är det också utfördt, och det så väl, att ingen kan skilja reparationerna från det ursprungliga arbetet. Men, hvilken staty skall ställas på spetsen? Detta är, besynneligt nog, icke afgjordt. Nationalförsamlingen har bestämt, att kolonnen skulle återställas i sitt ursprungliga skick. Härmed lärer församlingen ha menat den lilla Napoleonsbilden i den traditionela kostymen med den låga hatten, surtouten och ridstöflorna, som mycket riktigt stod der innan Napoleon III lät uppsätta trinmsatorn. Men nu begaf det sig att den Lursprungliga statyn, bildhuggaren Chaudets verk som kullstörtades 1815, just var en triumfatorsstaty, ungefär som den sista. Modellen finnes ännu qvar, och den goda smaken och församlingens beslut tala för dess återställande, men hvad säger politiken derom?