Göteborgsposten – 3 november 1874, sida 1

Bref srån Paris. Gorrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 27 oktober 1874. Både den spanska frågan och Orenoquefrågan och Arnim-frågan och valfrågorna och sjelfva prinsen af Wales ha under några dagar trädt i bakgrunden för Faureoch Halansier-frågan. Jag beböfver väl ej omtala, att Faure är stora operans förste sångare och att Halapzier är dess direktör. Midt under förberedelserna till den nya operans öppnande och till den lygande säsong, som då är ått vänta, erfor man härom dagen att Faure, hvars gamla kontrakt var till ända och som ännu ej underskrifvit det nya, brutit med parisoperan och dess direktör och ämnade sig till Ryssland. Det blef nu stor uppståndelse och icke liten oro. Faure är icke allenast den förste baryton, han är den ende verkligt store: sångaren, som för närvarande finnes eller åtminstone den ende, hvilken publiken betraktar såsom en sådan. Han har omkring sig en armå af beundrare, som skulle ha rifvit ner himmel och jord om direktören tillåtit hans aflägsnande, och det är mer än troligt, att hela säsongen under sådana omständigheter blifvit förderfvad. Det är möjligt, att man kunnat få någon i hans ställe, men det är allt för säkert, att denne icke blifvit gillad, huru stor talang han än egt. Det finnes ingen publik i verlden så kinkig, så grantyckt, fordrande och nervös som den i Paris. Kom icke der och tala om en direktörs bemödanden att skaffa goda artister eller om pligten att uppmuntra unga, ännu icke utbildade talanger — den vill ha sina favoriter och inga andra. Och favoriterna veta allt detta och ställa sina anspråk derefter. Så också hr Faure. Jag vet icke huru stor hane lön är, men den är förmodligen sådan, att våra stora sångares i jemförelse dermed sammankrympa till dvergproportioner. Andra agrementer, såsom ferier och dyl., äro förmodligen heller icke bortglömda. Ville han dessutom ha mera, så visste han, att han bara hade att säga till, och direktören skulle icke våga att neka. Hr Halavzier är dertill en allt för klok affärsman, som i stället för att icke se sin beräknade vinst förminskad skulla ha dragit in på staten för ett par dussin korister eller figuranter eller på dekorationerna — alltnog på något sätt betäckt sig, heldre än att stöta sig med sin mäktige underordnade. Men den, som vill söka en anledning till tvist, finner den alltid, och hr Faure fann sin deruti, att direktören låtit förhöja en del af biljettpriserna för de extra representationer, vid hvilka Patti medverkat. Detta angick väl, rent ut sagdt, icke hr Faure, som ju ingenting har med teaterns administration eller ekonomi att beställa, men publiken, som alltid har en naturlig benägenhet att i dylika konflikter taga artisternas parti mot direktören, föll alldeles i beundran öfver denna ädelhet, och samtliga musikreferenterna i de nittio eller hundra tidningar, som sysselsätta sig äfven med dessa ämnen, gjorde korus. Det var för den store sängarens skull en så vacker harmoni, att, man al