Göteborgsposten – 30 oktober 1874, sida 2

— Jag, sade Fleur-de-Mai, är chevalier de Chastenay, konungens page och i konungens namn befaller jag er att draga er tillbaka. Vid denna tid var kunglighetens trollmakt fullkomligt oförminskad och dess glans ofördunklad. Ordet konung utöfvade en oemotståndlig makt, och denna hop, som skrek mot premierministern, blottade vördnadsfallt hufvudet, roponde Ålesve konungen! och tystnade. — Gif rum! sade Fleur de-Mai. Hopen fortfor att vika undan, men mannen med värjan rörde sig ej. — Nåväl, sade han, jag svär, att hvarken ni eller bärstolen skola passera. Med dessa crd gjorde han ett utfall mot Fleur-de-Mai. — Jag är förlorad! utbrast den gamla marquisinnan och kastade sig af förskräckelse tillbaka i bärstolen, då hon såg den illa klädde mannen och Fleur-de-Mai korsa vapen. Striden blef kort och fruktansvärd. Den, som kallat sig Aventurino, var en fulländad fäktare; men Fleur-de-Mai kämpade för den qvinnas tant, som han älskade, och Gud är på de älskandes sida. Aventurinos värja skrubbade mot chevalierns axel, chevalierns trängde in i Aventurinos bröst. Denne föll och reste sig ej. Hopen, som ingalunda var för den illa klädde äfventyraren, ställde sig på segervinnarens sida och utbrast ännu en gång i ropet: lefve konungen; derefter tog man bärstolen och bar den i triumf ända till Place-Royal. Fleur-de-Mai, åt hvilken marquisinnan, hänförd af tacksamhet, räckte handen, medföljde. (Forts.)