Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 2

AA —— kabinett, har rest till Newyork. Han ämnar besöka Canada, Förenta Staterna och vertindieka öarne samt skall vara tillbaka i England före parlamentets sammanträdande. Mattväfvarne i Kidderminster ha gjort strike — derför att arbetsgifvare börjat använda qvinnor i sina fabriker. Englands regering har nästan alldeles afbrutit hvarje diplomatisk förbindelse med Vaticanen, och den engelska pressen uttalar i allmänhet sin belåtenhet häröfver. Det gör nästan ett vidrigt intryck att läsa de blodlystna artiklar, hvarmed den engelska pressen, isynnerhet veckotidningarne, uttalar sin fröjd öfver Nena Sahibs gripande. Den kejserlige prinsen eller grefven af Pierresonds, såsom han kallas i militärskolane matrikel i Woolwich, skall i mars månad lemna denna skola. Han ämnar likväl icke underkasta sig någon utgångsexamen, fastän hans vänner försäkra, att han skall på ett lysande sätt genomgå den. Då borde han ock taga den. I Frankrike gifver sig åter en märkbar oro till känna, och börsrykten ha varit i omlopp, hvilka regeringen tillochmed ansett för så vigtiga, att bon trott sig böra uppträda emot dem offentligen. Ryktena om ministårförändringar bibehålla sig allt fortfarande. Thiers synes komma att öfvergifvas af några anhängare, bland hvilka Lon Say och Dufaure, som skola visa håg att öfvergå till regeringen, d. ä. till det s. k. septennatet. Den bonapartiske stormfogeln prins Jeröme Napolöon har, sannolikt af harm öfver att hafva undanträngts af kejsarinnan Eugånies parti från det korsikanska generalrådet, utfärdat följande skrifvelse: Till de valmän i kantonen Ajaccio, som röstat för mig den 4 oktober 1874. Mina vänner! Ingenting har aktats! Lydande en lidelsefull och ofransk ingifvelse, hafva det kejserliga partiets ledare valt Ajaccio, min familjs vagga, till skådeplats för en kamp, som jag icke framkallat; för att den skulle göras så mycet mera bullersam, har min motståndare utsets bland mina fränder. Kejsarens son har talat för första gången, och han har gjort det emot mig. Depescher ha afsändts i hans moders och hans eget namn för att lyckönska den majoritet af 300 röster, som har segrat. Gälde det blott utnämnandet af ett generalråd? Nej, här stodo tvenne politiska meningar ewot hvarandra. De, som vilja fortsätta den napoleonska traditionen, skola icke återställa en diktatur, som med skäl fans, då det gälde att göra Frankrike och Europa försäkrade om revolutionens vunna segrar. De skola fullborda landets frigörelse; så tolkar jag den napoleonska ida. Är 1848, under republiken, bekämpade jag reaktionen och dess mest framstående hufvudmän. Frän 1852 till 1870, under det vid allmän omröstning af millioner valda kejsardömet, hade den politik, som jag tillrådt och till hvilken jag slutit mig, till verkan Italiens befrielsa, N:zzas och Savoyens införlifning, frihandelns stadgande, arbetaredelegationerna, decentralisationsförslaget som till kommunerna återställer en ännu alltför begränsad del af deras sjelfstyrelse. Jag har varit ständig motståndare till de officiela kandidaturerna och till de förföljelser, som åsamkat kejsardömet så mycket bittert agg. Jag har motsatt mig denna obeslutsamma och skadliga politik, som fört oss till Mexico och till Mestana. Jag motsatte mig 1870 ärs krig. Sedan kejsardomets fall fordrar jag, att landet skall få omedelbart uttala sina önskningar, icke i en viss regeringsforms intresse, utan för att trygga den nationala viljans triumf, hvars uttalande jag alltid skall akta. Det fria uttalandet af denna vilja kan ensamt göra slut på agitationerna af de till skenet så talrika partierna, hvilka dock i verkligheten endast äro två: Reaktionens parti och framätskridandets. Det parti, som med en blind sjelfviskhet vill behålla allt vid det bestående, och det parti, som vill de reformer, hvilkas nödvändighet framgår af våra olyckor och vår oenighet. Hvad angår det kejserliga partiets ledare, som brutit en tystnad, hvilken ensam höfves deras fel, så drömma de endast om reaktion och proskriptioner; de lyda en klerikal anda, hvilken är lika olycksdiger inåt som utåt, och i sin egenskap af neo-legitimister, med undantag af den hvita fanan, vilja de ba bourbonernas regeringssystem Jag ogillar denna politik; hvad som än må hända, skall jag aldrig sluta mig till den regering, som de vilja återupprätta. Mina önskningar äro dessa: En demokratisk och reformerande styrelse, tillsatt af nationen, i sitt ursprung hemtande styrka att ålägga partierna vördnad för den nationala viljan samt trygga landets lugn och säkerhet; Erkännande utan onödiga tillvitelser af den fred, som pålagts oss, i afseende på underordnade frågor, undvikande af förvecklingar, hvilka endast kunna leda till en förödmjukelse eller en dårskap; Fullföljande inåt af 1789 års verk, för att sätta våra lagar och inrättningar i öfverensstämmelse med demokratiens fordringar; Organisering af vår här; Skatternas ändring i den stora mängdens intresse; Aktning för alla religioners tjenare i deras helgedomar, utan att någon företrädesrätt eller någon politisk inblandning tillstädjes dem; Familjefåders tillhållande att skaffa sina barn undervisning ; Kommunernas frigörelse; Våra industriela och kommersiela krafters utveckling genom undertryckande af hinder ifrån förvaltningens sida; Skyddande af pressens och föreningsrättens frihet, hvilka äro framåtskridandets verktyg; Slutligen, en regering som främjar alla de politiska och sociala reformer, at hvilka folket med all rätt väntar bättring i sitt öde. Dem, som säga att jag fullföljer ett politiskt