med tapeter af en brun färg, som dämpade ljuset utifrån och med möbler af gammal ek. Vicomten tillbragte sitt lif i denna sal och lemnade den ej för annat än att gå in i sin sofkammare, som var näst intill. Det var der, som han vanligen intog sina måltider. Detta rums kalla och dystra prägel, som starkt afbröt mot trädgårdens behagliga lugn, åstadkom en pinsam beklämning i hjertat på Fleurde-Mai, och oaktadt sin ringa erfarenhet anade han, att vicomten haft någon stor sorg, så blek och dyster var han, sedan han inträdt i denna sal. — Min unge vän, sade hr de Mailly, jag har antagit det engelska bruket: jag äter middag klockan sex; hon är nu fem; vi ha således en timma att vänta, och, om ni så vill, skola vi lemna hvarandra fullkomlig frihet. Jag har några bref att skrifva, begagna er deraf för att göra en promenad i trädgården. Ni skall der finna flera sällsynta växter, som jag hemfört från Italien. — Ni bar således varit i Italien, min herre? — Ja, svarade vicomten i dyster ton. Fleur de Mai tog sin hatt och begaf sig ut i trädgården. Denna trädgård erinrade Fleur-de-Mai genom sina stora träd och sina jasmin-och syrenbuskar om trädgården i hang barndomshem i Blois, och plötsligt uppfylldes hans hjerta af minnet af hans älskade Bluette; men samtidigt och vid sidan af denna kära bild, som minnet framkallat, reste sig en annan bild, bilden af den unga förtjusande qvinne, med hvilken Fleur-de-Mai sammanträffat på vägen till Paris, och som han sedermera så oväntadt fått återse. (Forts.)