Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 2

börjat för honom. Han hade begifvit sig ut på resor, farit genom Italien och Tyskland — enligt hvad somliga trodde sig veta ensam, enligt avdras förmenande i sällskap med en ung qvinna, som ingen i Palais-Royal eller ens i Paris kände. Derefter hade han återkommit och börjat föra den ensliga tillvaro, hvarom vi nyss talade. Vicomten var rik, han gällde för att vara en dyster, egendomlig och underlig man. Man visste icke, att han hade mer än en enda vän, cheralier du Vernais; ändock träffade han denne sällan, och man påstod till och med, att om ock vicomten vore chevalierns vän, vore cheyaliern icke hans. Några personer, som påstodos vara väl underrättade, försäkrade, att ett hemligt band förenade de två herrarne, och att, om ej detta band funnes, skulle deras vänskap vara bruten för länge sedan. Men allt detta var ej annat än obestämda rykten; för öfrigt visste man ej med säkerhet, hvilket lefnadssätt vicomten förde, hvilken orsaken var till hans dysterhet, och hvilken underlig nyck det var, som dref honom att stänga sina dörrar för alla menniskor. Det var således till det lilla hotellet vid rue Saint Jacques, vid flodstranden, som hr hr de Maille förde Fleurde-Mai. Klockan var nära fem, då de ankommo dit. Betjenten, som kom och öppnade porten för sin herre, blef något förvånad, då han såg honom ha en adelsman i sällskap, ty vicomten kom annars alltid ensam; men Fleurde-Mai, som visste alldeles ingenting om sin nye väns vanor, märkte ingenting. Det fordrades verkligen, att den unge mannen skulle ha ingifvit vicomten en mycket liflig sympati, för att denne på detta sätt skulle föra honom till sitt hem; men han hade talat om Blois, och detta namn utöfvade en magisk verkan på hr de Mailly. Den sistnämnde införde Fleur-de-Mai i en liten sal belägen i hotellets bottenvåning och med utsigt åt trädgården genom tre stora fönster. Trädgården var skuggrik, doftande af vällukter och tyst; salen var dyster, försedd