Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 1

AQOQOQOQAOQAQOQOQ — — ansvar för den, som säljer eller eljest till an nans begagnande utlemnar veterligen förfalskade lifsmedel, der vid förfalskningen ämne är nyttjadt, som för menniskors lif eller helsa farligt är, och bestämmelser finnas äfven i kap. 22 8 13 för de fall, der någon säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ondt för godt, mängdt för omänodt eto. Under denna senare kategori faller otvifvelaktigt mjölkutspädningen och kan således af ordningspolisen beifras, men resultaterna torde ej blifva stora, enär brott emot nyssnämde S ej må åtalas af annan än målsegande. Denna förfalskning torde derföre för framtiden komma att fortgå såsom hittills, ogenerad både af strafflag och helsovårdsstadga. Den nya förordningens 16 behandlar ett för helsovärden vigtigt ämne, nemligen för allmänna sundheten menliga näringar och handteringar. Dessa indelas i 2:ne klasser, nemligen sådana, som icke må inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än på vid och öppen plats, som ligger aflägse från de mera bebygda stadedelarne, och sådana, som må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan trakt af staden, som ej är tätt bebygd. Till den förra klassen räknas fabriker för tillverkning af animaliska gödningsämnen, fosfor, superfosfat, soda, klorvätesyra, salpetersyra, svafvelsyra eller af hvitbelssocker, sådana glasbruk och kakelfabriker, der arsenik vid tillverkningen begagnas, ugnar eller andra inrättningar för rostning af arsenikeller ovalfvelhaltiga malmer, kalk , koksoch masugnar, bengvarnar, trankokerier och talgsjuderier, samt sådana fabriker, der djurämnen brännas eller underkastas torr destillation; till den senare: färgerier, färgfabriker. oarfvorier, lysgasverk, limkokerier, skinnberedningar, slagterisr, stärkelsefabriker, stearinfabriker, äfvensom fabriker för bearbetning af tjära eller gasoatten, eller andra fabriker och näringar, som, utan att vara hänförliga till första klassen, dock till följd af det sätt, hvarpå de drifvas, eller egenskapen af de ämnen, som genom dem boearbetas, behandlas eller frambringas, eller beskaffenheten dels af affallen vid deras drifvande, dels af dervid utströmmande rök och ångor, eller medelst spridande af elak lukt eller genom fara för vattens orenande, eller ock af annan anledning kunna blifva för helsan vådliga. Att dessa bestämmelser icke kunna tillfredsställa den stränge hygievisten, torde vara klart, och ur allmänna sundhetene synpunkt hade varit önskligt, om ätskilliga af dessa fabriker och handteringar kunnat sörvisas utom städernas område, men lagetiftningen har härvid måst taga i betraktande andra omständigheter, som den ej ansett sig kunna lerna åseido. Om en mängd fabriker och näringar ej skulle få anläggas och dritvas inom städerna, blefve följden den, att industrien droge sig bort och städerna ginge miste om ganska betydliga inkomster, som i stället komme att tillfalla de landkommuner i städernas närhet, der fabrikerna anlades, under det arbetarne fortfarande bodde i staden och mången gång komme att falla dess fattigvård till last. Dessa och andra skäl göra, att man måste nöja sig med mindre stränga åtgärder och får söka att göra olägenheten af fabrikernas förläggande i städer så liten som möjligt. Helsovärdestadgan bestämmer också, att, innan någon anlägger eller inrättar sådan fabrik eller näring, som här ofvan är uttryckligen omförmäld, skall han göra anmälan derom hos heleovårds-nämnden och afvakta besked, huruvida från dess sida hinder möter. Böterna för uraktlåtenhet härutinnan äro dock ej satta högre än från och med två till och med etthundra kronor. Helsovårds-nämnden skall vidare vaka öfver, att fabriker och näringar icke inrättas eller drifvas så, att de blifva i helsoväg till men för arbetare, närboende eller det allmänna, och i så fall tillhälla vederbörande att vidtaga tjenliga åtgärder till dess afbjelpande. Verkställes ej detta inom föreskrifven tid, och är den anmärkta olägenheten svår, kan nämnden tillsvidare förbjuda fabrikens eller näringens fortsatta drifvande. Hvad ofvan blifvit sagdt, gäller äfven om upplag at lumpor, ben, råa hudar, guano, samt andra varor, hvilka till följd af osnygghet, förruttnelse, elak lukt eller dylikt, kunna, särdeles vid deras sammanhopande i större mävgd, blifva för sundheten menliga. Dessutom stadgas, att der i särskilda, af K. M:t utfärdade författningar, finnas andra föreskrifter i afseende å vissa fabriker, näringar eller upplag, skall iakttagas, hvad der är stadgadt, och att det åligger helsovärdsnämnden att öfvervaka efterlefnaden jemväl af dessa författningar, i hvad de röra helsovården. Hit höra, bland andra, t. ex. k. förord. den 18 febr. 1870, angående hvad vid tillverkA ——— — yster, yttrade vicomte de Mailly, i I fulla helsn: