Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 1

fulla helsning. Derefter vände hon på hufvudet och rik tade åter sin blick mot ohevaliern. Men stiftsfrun hade redan fällt sitt omdöme beträffande Fleur-de-Mai: hon hade hos. honom. funnit ett vackert ansigte, ett elegant skick; hon hade lagt märke till hans vackra växt, hans fina händer, och den unge man. nens naiva förvirring hade förtjust henne, ty hon förstod mycket väl, att hon var anledningen dertill. Fleur-de-Mai hade redan kommit längre i den unga qvinnans ynnest, än-chevalier du Vornais lyckats göra ef: ter tre års trägen byllning. Hvad den sistnämnde beträffar, hade han, då han hörde sin motståndares namn uttalas, hastigt vändt på hafvudet och kastat en hatfall blick på honom. Två timmar förut hade chevaliern ej sökt tvist med Fleur-de-Mai för annat än för att hämnas sitt nederlag dagen förut; nu anade han att hans motståndare skulle älska madame de Mailly, och hans hat blef dödligt. Fleur-de-Mai hade korsat vapen med chevaliern utan någon bitterhet och utan annan åstundan än att straffa hans oförskämdhet; men sedan fem minuter tillbaka hade hans känslor blifvit något förändrade. Stiftsfrun var der han älskade henne redan, han, Fleur-de-Mai, och chevaliern var en rival. Lycklig eller olycklig borde denne rival vara. ett föremål för hans hat. Dessutom anade han, att denne man, som ville enlevera en försvarslös qvinna på en öppen landsväg, ej kunde vara annat än en usling, och denne mans hatfulla. blick besyarades af honom med ett högdraget och . föraktfullt ögonkast. Dessa båda blickar korsade hvarandra som tyå väriklingor, och både chevaliern och Fleur-de-Mai beklagade kanhända i detta ögonblick, att de ej vore på stridsplatsen med vårjan i hand. Stiftsfrun ansåg. det ej passande att fråga efter anledningen till duellen, men hon smålog ånyo åt Fleur-de-Mai som om hon velat visa ohevaliern, att hon ingalunda ställde