Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 1

— Du ser, min syster, yttrade vicomte de Mailly, i det han närmade sig den sårade, att den käre chevaliern ej varit oskicklig mer än till hälften; om han fått ett värjstygn och blifvit öfvervunnen, så har han dock haft förstånd nog att låta slå sig i närheten af ditt hem, så att han haft fördelen af att blifva ditförd. Stiftsfrun svarade med ett halft, något föraktligt småleende och helsade med en rörelse af handen på chevaliern, som på henne fästade en på en gång förvirrad och ångerfull. blick. Den unga damen frågade genast, om såret vore af allvarsam beskaffenhet. — På min ära, svarade chevaliern artigt, jag vet alldeles ingenting derom, och jag lider ej mer, sedan jag fick se er. — Bah! sade vicomten, det är en rispa, en liten lexa, som vår vän väl förtjenat och som skall gagna honom. Du Vernais gjorde en grimas; han såg ej Fleur-deMai, som höll sig på afstånd. — Och med hvem har herr du Vernais duellerat? frågade stiftsfrun i den till hälften lätta till hälften allvarliga ton, som vältaligt låter förstå, att qvinnohjertat ej vill vara blottstäldt i den förbindliga frågan. Hon visste det, hon hade anat det, men hon trodde sig vara skyldig att framställa en sådan fråga. — Med denne herre, svarade vicomten och pekade på Fleur-de-Mai. Madame de Mailly, som låtsat sig ej se ynglingen, vände sig då om och riktade på Fleur-de-Mai sina stora blå ögon. Fleur-de-Mai kunde knappt uthärda denna ljufva bliok. Med den märkvärdiga snabbhet i uppfattningen, den lätthet som qvinnorna ha att se och ana allt i ett enda ögonkast, bedömde madame de Mailly den unge mannen, under det hon lät sin klara och djupa blick hvila på honom och med ett småleende besvarade hans vördnads