Göteborgsposten – 28 oktober 1874, sida 1

ner ingen i Paris. Skulle någon af er vilja göra mig den äran att biträda mig såsom vittne? — Gerna, svarade en herre vid pass tretio år gammal, som flera gånger rynkat ögonbrynen öfver det näsvisa och plumpa uppförande, chevalier du Vernais — så hette Fleur-de-Mais motståndare — iakttagit mot den unge mannen. — Jaså, du blandar dig i saken, vicomte? frågade chevaliern. — Mon cher, svarade vicomten torrt, jag är din vän, men jag önskar af hela mitt hjerta, att denne unge man genomborrar din arm eller ditt ben för att straffa dig för dina näsvisheter, och det är för att få nöjet åse detta, som jag blir hans vittne. — Vicomte! — Bah! det tjenar ingenting till att du blir ond, åtminstone för närvarande. Du tillhör först och främst den här herrn. Sedan få vi se... Chevalier du Vernais bet sig i läpparne; derefter gjorde han ett tecken åt den andre adelsmannen, som utan att säga ett ord tog sin batt, spände till sitt värjgehäng, rättade till sin kappa och var färdig att följa honom. Vid denna tidpunkt vero duellerna mycket moderna; man slogs för ett ja eller ett nej, för en aktris eller en hertiginna. Tjugo år förut hade konung Ludvig XIII och kardinal Richelieu vidtagit stränga åtgärder mot duellen; schavotten hade rests för sir Des Chapelles och grefve de Montmorency Boutteville, som föraktat de kungliga edikterna och duellerat midt på dagen på place Royale; men efter Ludvig XIII hade regentskapet följt, efter Richelieu Mazarin, Fronden hade uppstått, edikterna kommit ur bruk, och år 1660 duellerade man morgon och afton öfverallt i Paris. De fyra adelsmännen gåfvo alltså en afskedshelsning åt de öfriga herrarne, som stannade qvar i förmaken, och