Göteborgsposten – 28 oktober 1874, sida 1

ytrade, var enligt Dagstelegrafen det, som han sade om at skere Veddere, Plage og Griee. För öfrigt fans det något, som för honom :stod öfver både höger och venster: Lutvecklingen af det folkliga och kristliga lifvet eller den inre utvecklingen i det hela. Skall man döma efter denna redogörelse, kunde Dagsetelegrafen med godt samvete hafva räknat tit. Nielsen till den andra gruppen och låtit hrr Bojsen och Berg bilda ett duumvirat i den tredje. Hr Bojsen var nu som vanligt vensterns prologus, d. v. s. har inledde det spännande skådespelet. Han kastade hela skulden derför, att lagstiftningsarbetet alldeles hade stannat af, på ministören, hvaremot han icke hade något annat att förebrå venstern, än att den varit mycket för medgörlig vid bevillningarna. Ylinisterombytet hade för honom mycket liten betydelse, och skulle man tro honom, så skulle man vänta en mycket starkare opposition mot den nya ministören än mot den gamla. Hr Bojsen hade blifvit skuffed på många håll, men i ännu högre grad med hänsyn till finanslagförslaget, och kände sig förnärmad deraf, att regeringen hade framlagt ett par förslag, som ursprungligen vore folketingeta — d. v. s. vensterns — utan att angifva detta förhållande. Han förklarade äfven, att han behöfde svar på den frågan, hvilken sympati kunde föranledt staten att genom ett inköp af obligationer inlåta sig i transaktion med ett hus, som förvärfvat sig en tvifvelaktig förtjenst af de danska statsbanorna och som bragt dessa obligationer) i marknaden. Hr Bojsen slutade sitt tal med att framställa den hugnande utsigten, att man ytterligare skulle kunna spara in ett par millioner eller något sådant genom att stryka några af regeringsförslagen. Med skäl kunde venstermännen anse en sådan utsigt lockande och med Oldfux i Den stundeslöse utbrista: Hillemend, Pernille! Hvilken Fristelse han bragte os i, ved den Regning om det Strygmaal og det Topmaal! Hr Bergs uppträdande syntes mer än vanligt vittna derom, att han nu känner sig såsom den främste mannen i venstern och att han, såsom J. J. Rousseau, — ehuru med mindre oro och bekymmer — känner med sig, att verlden gått ur sina fogar och att det är han, som skall sätta den i ordning igen. Hr Berg, hvars högmod redan länge synts sakna gränser, skulle måhända vid detta tillfälle hafva kunnat visa en moderation, som säkerligen gjort ott godt intryck, om öfver hufvud taget någon moderation vore tänkbar hos kungen på Bogö. Den tillrättavisning, som finansministern tilldelat honom, och hans derpå följande afskedstagande voro händelser af det slag, som skulle hafva förbundit hvarje man med någon takt att i sitt anförande mot kultusministern endast framhålla fakta, om anmärkningsvärda sådana borde frambållas, men hr Berg ville nu med ens visa, att den, som i Danmarks folketing har magten, det är han, och att han kan bruka den så, eom det smickrar hans fåsänga att bruka den: Han kan ställa sig öfver alla konsiderationer i det mer eller mindre berättigade medvetandet deraf, att han inom partiet nu har magt att göra allt, ehuru han hittills hufvudsakligen endast hindrat andra ati uträtta något. Etter att hafva fört det vanliga talet om folket och folkets rätt — dervid vaturligtvis solket endast omfattade den sörenade vensterna anhängare — efter att derefter hafva upprepat förut hörda deklamationer om Slesvig, efter att hafva framhållit, huru statens eller egentligen folkets intressen i allmänhet nu missvårdades, och efter att slutligen såsom vanligt för all tvedrägt hafva kastat skulden på regeringen, lemnade han folketinget och ministrarna alls icke i ovisshet om, att de senare här stodo inför honom som skolpojkar. Justitieministern fick den tillrättavisningen, att han under alltför många år talt med cuffisanca, finansministern fick höra, att han lättare än andra kunde narras att gå in på en falsk teori i fråga om skatteväsendet, och slutligen fick hr Berg kultusministern under sin ferla. Och det var icke med värdighet eller allvar, som br Berg nu tuktade Worsane: det var med hån och grin. Och efter att hafva uttalat sig öfver en del ecklesiastika frågor slutade han med dessa ord: Det är blott i anledning deraf, att vi hafva fått en ny kultusminister, som jag har nämt detta: ty det är ju för oss andra eljest gamla, bekanta saker. Hoc est: Worsaae fick veta, att han icke hade någon reda på en hel mängd saker, som hörde till hans ) Detta spörsmål syftar förmodligen helt och hållet eller delvis på danska statens inköp af Inteckningsgarantibolagets i Göteborg obligationer.