Göteborgsposten – 27 oktober 1874, sida 1

han var så ovan, i Paris hörde till ordningen för dagen. Ej ens vid fester hade han i den lugna staden Blois sett ett dylikt tillopp af folk. Coquelicot kände till Paris i grund och botten; han förde Fleur-de-Mai rakt till värdshuset Croiz du lidkoir vid gatan VArbre-Sec, hvarest ädlingar från provinsen vanligtvis togo io. Värdshusvärden, som var en gammal soldat och Coquelicots vapenbroder, mottog den unge ädlingen med all den vördnad, som hans goda utseende, käcka min och vackra drägt kunde ingifva. Fleur-de-Mai intog frukost med sin väpnare och lade sig att sofva i afvaktan på den timma då det skulle vara passande för honom att infinna sig i Palais Royal och begära företräde hos hans eminens kardinal de Mazarin, till hvilken han så fort som möjligt ville framlemna rekommendationsbrefvet från sin far sire Enguerrand de Chastenay. III. Fleur-de-Mai sof en adertonårings lugna sömn. Han drömde något om Bluette och mycket om stiftsfrun, men han drömde också att han såg kardinal Mazarin, hvilken utnämnde honom till kunglig officer. Denna dröm afbröts slutligen af bullret från gatan. Fleur-de-Mai öppnade ögonen, erinrade sig sin kärlek först, sin resa och kardinalen derefter. Han såg efter om hans värja löpte lätt ur slidan, betraktade sig ett ögonblick i en spegel, kysste sin fars bref, innan han åter stoppade det under sin jacka, och sedan hans häst blifvit framförd, anträdde han sin ridt till Vincennes, åtföljd af Coquelicot och småleende af kärlek och hopp. Han passerade Bastiljen med beklämdt hjerta och andades mer fritt, då han befann sig ute på fältet. Vägen var uppfylld af bärstolar och vagnar, beställsamma lakejer och adelsmän samt gendarmer till häst. Saken var nemli