Göteborgsposten – 27 oktober 1874, sida 1

— Madame, sade Fleur-de-Mai till henne, ni kan sofva lugnt, jag vakar öfver er. Om ni i morgon fortsätter er resa, skall jag ha äran eskortera er ända till Paris portar. Fleur-de-Mai kysste vid dessa ord den hand, som den unga damen med ett uttryck af liflig tacksemhet räckte honom, hvarefter han blygsamt drog sig tillbaka. Tidigt påföljande morgon fortsatto damen sin resa. Fleur-de-Mai hade ej sofvit på natten, och han var redan tillräckligt förälskad för att på sitt första kärleksäfventyr bygga upp ett storartadt luftslott. Cheraliern hade försvunnit; en öfverdrifven finkänslighet rörbjöd Fleur-de-Mai att underätta Coquelicot om nattens tilldragelser, och i det han låtsade att alltjemt vara okänd för den sköna resande, afvaktade han hennes afresa för att sätta foten i stigbygeln; derefter följde han efter bärstolen på några bösshålls afstånd utan att förlora den ur sigte och färdig att skynda fram vid minsta tecken till fara. Den unga qvinnan blef, utan tvifvel rörd af denna ridderliga tillbakadragenhet, ty två eller tre gånger under resan, lutade hon sig ut genom bärstolen, och då Fleurde-Mai, som samtidigt med henne uppnådde porten SaintJacques, inom hvilken hon skulle vara i säkerhet, red förbi bärstolen, gjorde hon med handen ett litet förtjusande tecken till honom, ett tecken som tycktes betydal: vvi återse hvarandra! — Ja helt visst, sade hon sör sig sjelf med riktig tolkning af tecknets betydelse; jag måste återse henne. Då Fleur-de-Mai red in i Paris, hade den stora staden nyss vaknat upp och företedde hela den bullersamma liflighet, som är egendomlig för alla stora städer. Rue Saint-Jacques, som den unge mannen och hans reskamrat passerade ända fram till Seinen var uppfylld af stojande skolgossar och en alltid nyhetshungrig befolkning. Fleur-de-Mai blef helt förvånad, då han af Coquelicot erfor, att detta sorl, denna rörelse, denna folkmassa, hvarvid