Göteborgsposten – 27 oktober 1874, sida 1

gen den, att mgr kardinal Jules de Mazarin, hans majestät konungens af Frankrike premierminister nalkades sin sista stund. En stark rörelse rådde i palatset i Vincennes. Ministerns kreatur, alla de som han upphöjt och hvilkas lycka gick förlorad, på samma gång hans stjerna förbleknade, voro djupt bestörta. Hans fiender, och de voro talrika, fröjdade sig på förhand och dolde sin glädje under en skenbar sorg, hvarpå ett klarseende öga dock ej kunde misstaga sig. Dertill kom den stora hopen sf ärelystna, som alltjemt blifvit gäckade i hoppet på en rogementsförändring; af i onåd fallna, som tänkte på att åter komma i gunst; af officerare på half sold, som ville bli återkallade till aktiv tjenstgöring; af majorer som ville bli öfverstar; af kaptener, som ville bli majorer — och hvilka allesammans tänkte, att om premierministern — denne store man, som så innerligt hatades af Frankrikes adel — doge, skulle alla svårigheter bli undanröjda. Kardinalens vänner drogo sig försigtigt bort, den ene efter den andre; hans fiender kommo hoptals. Förmaken voro uppfyllda af militärer, prelater, penningkarlar och förnäma herrar, som alla gjorde sig underrättade om den sjukes helsotillstånd och med stor möda lyckades dölja sin tillfredsställelse, då de erforo, att Frankrike om några timmar skulle ha förlorat sin premierminister. I hans eminens sängkammare rådde en djup tystnad, som endast afbröts af den sjukes flämtande andedrägt Vid sängfoten lågo fröknarne Mazarin på knä och greto; vid hufvudgärden egde ett sakta samtal rum mellan tvänne läkare och en prest, som kommit för att gifva kardinalen religionens tröst. Några domestiker stodo orörliga och tysta i den mörkaste delen af rummet. Plötsligt öppnades en dörr, och en ung man inträdde Han vaf af medelmåttig växt och bbgåfrad med en maje stätisk och djerf MNtrun tycktes vara omkring tju gotvå år gammal. Dö: skktrande ögonen, ansigtsuttrycket