Göteborgsposten – 27 oktober 1874, sida 1

tillvaro. Den makt, som riksdagen eger öfver sina anslag, blir i alla händelser stor nog, men kan ej rent ut eätta de militära inrättningarnas bestånd i fara. Det bör nu vara klart, att vi genom yrkandet på, om man så vill, en normalbudget för försvarsväsendet ingalunda mena, att riksdagen, vare sig godvilligt eller ej, skall vefterskänka det ringaste af den makt han redan innehar och brukar. Vi önska endast, att riksdagen ej skall passa på det gynnande tillfället för att tillskansa sig större makt, än han nu innehar och brukar. Menniskorna äro i allmänhet benägna att taga, hvad de kunna få, och derför är det här framför allt af vigt, att regeringen visar fastbet i hufvudsaken, på samma gång som hon gerna må vara medgörlig i det enskildta. Men för att kunna visa en sådan fasthet, måste man klart skönja, hur saken står, hvar faran ligger. Eljest förtelar man de rätta botemedlen, och utan att man vet ordet af, har det betänkliga tillstånd inträdt, som man velat undvika. Derför är det skadligt att redan tro sig hafva en sak, som man önskar och anser vara nyttig, emedan man derigenom förhindras från att se bristen, som skall fyllas. Men, heter det, det böfves icke en regering att äska slika garantier mot folket och dess ombud-. Vi få bekänna vår oförmåga att fatta denna fina grannlagenhet. År det ohöfviskt, att man i enskilda lifvet söker gifva sina affärsötverenskommelser en så laglig form som möjligt? Ar det en förolämpning om en enskild person, som: med en annan står i affärsförbindelser af det ena eller andra slaget, vill upprätta ett fullt bindande kontrakt med afseende på dessa förhållanden, äfven om de äro personliga vänner? Rätt och lag äro väl ej endast till för miesdådare, utan skola bilda den fasta ram, inom hvilken vi alla röra oss, hvar och en i sin verksamhet. Derför begår ingen, som fordrar laglig garanti, en förolämpniog mot den, med hvilken han inlåter sig i förbindelse. Skulle likväl den senare vägra att lemna den åstundade garantien, måste hans beteende förefalla temligen underligt. K. M:t kan alltså omöjligt hindras af omsorg om det passande från att kräfva laglig helgd för det nyordnade skatteväsendet och försvaret. Men är det nödvändigt, att han gör det? Denna fråga hafva vi sökt besvara förut, och vi hafva nu endast föga att tillägga. Det är sant, att hären ej är en lifvakt omkring konungen. Af dynastiska eller personliga skäl kan K. M:t således ej förmås att fordra säkerhet för försvaret. I vårt land tarfvar ej konungadömet vapenmakt för sitt bestånd. K. M:t kan utan bekymmer för sin tron skärskåda, hvad som är staten nyttigast. I detta fall sammanfaller statens fördel med kronans styrka, och hvarför skall då den senare försummas? : Antag, att riksdagen ej vill blottställa landets försvar genom att neka de nödiga medlen! Vi påstå ändock, att riksdagens obetingade makt öfver statens inkomster och utgifter deröfver är skadlig. Riksdagen kan genom hot om skattevägran söka framtvinga ett statsskick, som ej öfverensstämmer med kronans rätta ställning i det svenska samhället. Frestelsen låge så nära till hands, att hon knappast kunde undgås, så framt någon spänning förefunnes. Öfverallt, der den 8 k. konstitutionella maximen om riksdagens finansiella envälde har blifvit antagen, har riksdagen förr eller senare låtit inleda sig på denna afväg. Det är ett ödesdigert misstag att förvexla denna vanskapling med den rätta parlamentarismen. I England utgöra både de ordinarie inkomsterna och de fasta utgifterna mycket större andel af budgeten än hos oss. Men just emedan kronans makt aldrig sättes ifråga, är parlamentets inflytande så mycket större. Då kan det aldrig hända, att ett riksdagsflertal (såsom senast i Danmark) vill genomdrifva sin vilja genom att skrämma med hela statsmaskinens urståndsättande af brist på näring. Man behöfver ej hota med något, som man ej på allvar vill verkställa. Staten har en fast grundval, som aldrig kan rubbas, och partistriderna röra sig ej om dess bestånd, utan om dess fortfarande utbildning. Uppträder parlamentarismen i denna form hos oss, se vi ingenting vådligt i den samma, ehuru lika litet något skäl att bereda den en våldsam brådmognad, som oundgängligen leder till en förtidig skröplighet. Men första vilkoret för dess lisskraft är, att man på förhand undanrödjer de lockande blindskär, på hvilka den i andra länder har strandat. Det förtroende, som måste finnas, är ej endast riksdaatt mgr kardinal Jules de Mazarin, hans majestät , esc PanPFUAL SPRAK jo-mJRiAtABoIHAIJAa Gr ON