Göteborgsposten – 24 oktober 1874, sida 1

U Föröfrigt ha vi med fägnad iakttagit det enkla, anspråkslösa och bobagliga i de unga sångerskornas skick och framträdande. En konsert af odeladt intresse var den, som gafs af Musikföreningens orkester å Nya Teatern sistl. torsdag. Den inleddes med Wagners förespel till Lohengrin, en tonmålning, hvars skönheter framträda allt klarare, ju oftare man fär tillfälle att åhöra den. Följde så den bekanta arian ur Sömngångerskan, föredragen af fröken Olefine Moe med den vana sångerskans smak och routine i användandet at ingalunda öfverdrifvet stora, men goda röstmedel. Här framstod dock allt för tydligt frånvaron af orkester, detta desto bjertare som, oaktadt all skicklighet hos ackompagnatören, det pianino, som begagnades, lät mer än lofligt ostämdt och skrällande. Vi föreställa oss, att nästa gång Muszikföreningen anser sig ha råd att bjuda på en så framstående och med rätta så värderad sångerska som fröken Moe åtminstone något af de utförda nummerna beledsagas af orkester. Vid förträfflig disposition, med lif och färdighet föredrog derefter konsertmästaren Sits Mendelssohns bekanta stora violinkonsert, hvars utförande i högsta grad slog an på åbörarne och förskaffade exekutören kraftiga bisallsyttringar och en inropning. Erkännas bör jemväl, att ban för sin triumf i ej ringa mån hade att tacka det utmärkta sätt hvarpå han understöddes af orkestern under kapellmästare Halläns anförande. Den sist nämdes tonmålning Frithiof och Ingeborg utfördes denna gång briljant. Det tycktes nästan som de spelande blifvit elektriserade af den unge tonsättarens egen lätt förklarliga eld och intresse; i stycken af denna art, der blecket spelar en så framstående roll har man lättast att iakttsga och värdera den säkerhet och renbet som numera hvilar öfver blåeinstrumentens prestationer. Slutligen sjöng fröken Moe med sin nyansering och uppfattnirg, älskligt och behagligt 3:ne henne af Aug. Söderman tillegnade visor, af hvilka den sista: Den röde, hvide Ross, framkallade en bifallsåska. Då denna afstannat tackade sångerskan på det bästa sättet: hon sjöng visan om igen. En ny åska som bovis på åbörarnes tacksamhet. Härmed var nu den första afdelningen slutad och åbörarne i den bästa stämning redo att njuta af Beethovens F:dur-symfoni, för många måhända en bekant från stilla stunder vid pianot men för de flesta väl en nyhet i sin egentliga form, instrumenterad för full orkester. Det ligger, säger en förf., någonting egendomligt, religiöst och hemlighetstullt i Beethovens musik. Ofta erfar man vid åhörandet af hans skapelser en känsla, som om man trädde in uti en vidsträckt döme. Den ytre originella tonrikedomen verkar uppfriskande uppå vårt sinne, under.det, vid djupare inträngande i gången af hans ideer, pelare efter pelare i allt tydligare förnimbara former uppresa sig för våra beundrande blickar och ofvan dem alla böjer sig i klassisk skönhet den ena hvalfbågen öfver den andra-. Något sådant erfar man äfven vid åhörandet af denna symtoni. Egde vi en Jahns. Lenzs, Marxs eller Hector Berlioze penna skulle det vara 088 en glädje att vägleda våra läsare bland dessa harmonier, men som detta, tyvärr, ej är fallet, måste vi åtnöja oss med att påpeka det i sanning utmärkta sätt, hvarpå jemväl denna afdelning af programmet uttördes, Synnerligen beaktansvärdt i detta hänaeende var slutet af tredje satsen, der oboer, klsrinotter, sagotter och horn så att säga oupphörligt utbyta idåer med stråkinstrumenten. Tacksam bör vår allmänbet vara för de tillfällen som musikföreningen bereder till musikaliska nöjen af högre art; vi asae härmed icke uteslutande den tacksamhet, som ligger i att teckna större eller mindre bidrag för en orkesters framtida uppebållande härstädes, nej, ätvon det slags tacksamhet, det lefvande intresse som visar sig i den personliga närvaron vid konserterna. Conrad Behrens uppträder f. n. på Alexandra-teatern i Liverpool. Här om dagen sjöng han på italienska Plumketis parti i MarthaL. M:me TZrobelli-Bettini var Nancy, mille Luise Singelli Martha och asigror Brignoli Lionel. Hr Behrens berömmes på det amplaste både för sång och spel, ej minst hans stumma spel med Nancy-Trebelli-Bettini. Vi ha sällan sett en sångare mera i sitt esse, mera uppgången i den roll, han har att framställa. För gårdagens märkliga nyhet: första uppträdandet af Nya teaterns sällskap redogöres i korthet i notisafdelniogen. Här inrymma vi den af hr Jokn Förstenhof författade, af hr Gustafsson framsagda prologen: Prolog den 23 oktober 1874. I konstens och i sängens vigda namn, Med ärligt sinne och med öppen famn, Jag helsar Eder här välkomna alla! Från dagens möda; arbete och strid, Här bjudes Er en qväll i enkel frid Der icke lifvets dofva åskor skalla. Här får man likväl lifvets skiften se I alla åldrar uppenbarade, Här alla menskliga passioner skildras; Hår firar andans kraft mång segerstund, Här knyta hat och kärlek sitt förbund, Fastän af konstnärns penseldrag de mildras, Teatern lifvets bästa skola är, Dess dårskaper och lyten straffas här, Hon konstens Tirfing som ett maktspråk eger; Hon gisslar allt fåfänglighetens prål Och går helt lugnt men säkert till sitt mål: Till bildningens och ljusets sköna seger, Att hon nödvändig är för land och folk, Som en dess känslors, tankars bästa tolk, En sanning varit och skall framgent vara. — Hon manar hädangängna andar än Från sina grafvars kummel gå igen rv