Göteborgsposten – 20 oktober 1874, sida 1

ditionschef modhann hr Anderson äfven att på särdeles kort tid uppsätta det i eder tidning redan omnämda betänkandet Langående sättet och vilkoren för grundskatternas samt rustnings och roteringsbesvärens afskrifning, hvilket är ett ganska stort arbete, vittnande både om författarens grundliga studier, skarpsinnighet och stilistiska förmåga. Easamt det hade varit ett utmärkt prof på arbetsförmåga, om des författare uteslutande dermed fått sysselsätta sig. Det beror nu på den nye fisansministern om han skall adoptera de af kammarrådet Anderson angifna vilkoren för grundskatternas samt rustnings-och rotoringsbesvärens afskrifning. Alt landtmannapartiet inom riksdagen anser dossa vilkor för stränga, och fordrar större eftergifter, är sannolikt; men då beror det på floansministerns motståndskraft, eller eftergifvenhet. Skall frih. Åkerhjelms mission såsom finansminister vara att bilda bryggan mellan regeringen och landtmannapartiet, så kan den bryggslagningen blifva ganska dyr för dem, som fcke hafva grundskatter eller icke ega berustad och roterad jord. Men derom är tids nog att orda, till den stora frågan förekommer. Då statsbanans contral station utstakades här, ansågs allmänt, att vederbörande tagit till så stort utmål, att det rent af var orimligt. Emellertid har trafiken redan så enormt ökats, att en ny godsbangård måste anläggas, hvartill förslag at trafikstyrelsen blifvit uppgjordt. Det område, som anses behöfligt, är beräknadt till 201,400 qv.-sot. Ak detta område skall staden afstå till statsbanan 187.000 qv.-fot och 24,000 qv. fot tillböriga enskilta inlösas af staten. Gifvet är, alt en sådan utvidgning skall medföra stora fördelar både för staten och staden, men, innan den blir beslutad, skola många om och men framkomma. Om stadsfullmäktige icke stå på sig, så noteras de af valmännen för oförlådig slapphet, men det ölvervägande antalet valmän inser naturligtvis icke alls, hvartill trafikstyrelsen skall använda ett så stort jordområde. Rikadagons revisorer hafva i form at anmärkning upptsgit en fråga af ganska stort intresse. De ha nemligen framhållit, att sångarne vid straffoch arbetsfängelserna icke åstadkomma så mycket arbete, att det motsvarar kostnaden för den föda de erhålla. Så förhåller sig verkligen, men orsaken dertill ligger alls icke i felaktigheter från fångvårdsstyrelsens sida, utan i straffsystemets felaktiga riktning. Den pjunkiga filantropismen föreställer sig, att när en person förlorar sin frihet och blir fånge, skall han finna en förströelse i och känna ett behof af arbete och derigenom villigt bidraga till kostnaderna för sitt underhåll; men så är alls icke förhållandet. De flesta fängarne visa sig i hög grad lätjefulla, och fångvården eger icke rättighet att genom verksamma tvångsåtgärder tvinga dem till arbetsflit: de framsläpa derföre sin tid, när de för statens räkning skola arbeta. Derföre har sängvärdsstyrelsen nödgats anlita en annan utväg. Till entreprenörers disposition lemnas sångar för utförande af vissa arbeten, och ett visst dagsverkspris fastställes — obestridligen ganska lågt — men entreprenörerna ega icke heller rättighet tvinga fåogarne åstalkomma något visst arbeteqvantum pr dag. Deremot erhålla de flitpenningar, af hvilka de få använda en viss del till förbättring i kosthållet, till inköp af tobak o. 8. v.; resten besparas, tills fångarne frigifvas. Att hela detta system i grunden är felaktigt kan icke bestridas. Men buru åstadkomma ett bättre? Huru tvinga sångarne till arbete, då affuktiva streff för lätja ej få användas utom i så lindrig form, att de ej verka? Inrättas verkstäder, der arbeten utföras för statens räkning, så är otvifvelaktigt, att om hvarje fånge skall sysselsättas med det arbete, hvari han är kunnig, blir följden deraf en mångfald af handtverk, hvilka alla gå med förlust för staten. Hållas alla sångarne till ett arbete — t. ex. stenhuggeri, hvilket betalar sig väl — så kan med skäl frågas, inöfvas fångarne dermed i ett sådant arbete, på hvilket de, när fängelsetiden är slnt, kunna försörja sig? Troligen har ni inhemtat en notis, som förekon mit i Manchester Guardian, derom, att framlidne statsministern för utrikesärendena, gretve Manderströms bref till grefvinnan Anna Maria Hamilton, född Russel-Crusie, kommit i den sorgligt bekante äfventyraren Stefan Poles händer och att han skall utgitva denna förtroliga korrespondens, i hvilken grefve Manderström yttrat sig utförligt om den slesvigska frågan. Huru och när denna korrespondens blifvit Poles egendom, är ej närmare bekant. Jag tror mig likväl med temlig visshet känna, I Då de tre gentle