Göteborgsposten – 20 oktober 1874, sida 1

— Ja, mylord, drick det. Earlen förde tyst glaset till sina läppar och drack ur dess innehåll. Glaset föll ur hans hand ner på golfvet. Hans hufvud sjönk tillbaka mot kudden. Genom sina halft tillslutna ögon kunde han se det uttryck af fröjd, eom plötsligt spred sig öfver Octavias mörka ansigte. — Han är död! utbrast hon. — Jag visste att det slutligen skulle ske så der plötsligt, sade Conyora. — Han — han är ej död! sade Callender i förvånad ton. Earlen såg upp mot de tre ansigten, som voro framlutade öfver honom, och smålog på ett eget sätt. — Känner ni cr bättre, käre mylord? frågade Octavia. Känner ni igen oss? Ni är döende — — Jag tror ej det, sade lord Hawkhurst kallt. Var god aflägsna er något. Jag känner mig bättre. De tre brottslingarne bleknade. — Jag skall oj dö nu, fortfor carlen. Jag har oj tagit in er medicin, Octavia, sedan mrs Park kom hit. Den lilla dryck ni tillredde åt mig för en stund sedan är der i skåpet, tack vare min goda, hederliga mrs Park. Jag såg henne byta om glasen, såsom hon gjort, allt sedan hon kom hit. Hade hon ej varit, skulle jag ha dött för er hand. Huggormar, ut ur mitt hus, annars åkallar jag lagens hämnd mot er. Ian reste sig fruktansvärd, majestätisk i sin vrede och pekade mot dörren. Octavia uppgaf ett vildt rop och föll på knä. Conyers och Callender drogo sig långt bort i rummet och stodo der som fastväxta. För ett ögonblick rådde den djupasto tystnad; deref. ter hördes åter fotsteg i korridoren, biblioteksdörren öppdes och mr Sherwald inträdde åtföljd af Noble Desmond och mr William Star.