Göteborgsposten – 20 oktober 1874, sida 1

så att der förklarade eller förstuckna anhängare af landtmannapartiot kunna framträda med utsigt att blifva valda, så bevisar det antingen att upplysningen der är större, så att man ser mera till det, som man — med skäl eller icke — anser gagna det stora hela, och att man önskar, att ju förr desto heldre med alla möjliga uppoffringar borttaga grunden till den olyckshotande partisöndringen, eller ock, att man är blind för eller en förrädare mot sitt eget samhälles intressen. Men ännu mera än denna obenägenhet, att påkallad eller opåkallad framträda som politiek person, hvilken mer än en gång gjort valen till Andra kammaren för samvetsgranna valmän rätt bekymmersamma, är en annan nyligen uppmärksammad omständighet beaktansvärd. Vi mena den företeelsen, alt så många lemna sina platser i medkammaren. Denna töreteelse står visserligen i något samband med de ofvan antydda förhållandena, men, likasom en tyvärr ofta stegrad allmän obenägenhet att deltaga i riksdagslifvet, hvilken säkerligen, om valtiden till Andra kammaren nu vore inne, skulle framträda tydligare, har den i vissa omständigheter, som nu för tiden — vi våga hoppas det — mera tillfälligt framträda, vida mera beklagansvärda anledningar. Likasom i en del andra länder har riksdagslifvet hos oss urartat till ett kotteriväsende. Det var en tid, då man ansåg, att Företa kammaren var främmande för denna nyhet; men man har trott sig spörja, att en förbindelse mellan majoritetens i Andra kammaren ledare och några af Första kammarens främste män har knutits, hvilken sträcker sig utöfver eller på eidan om det mål, som först förde dessa grupper tillsammans, då man förband grundskaiternas afskrifning och indelniagaverkets afskaffande med frågan om ett -tillfredsställande försvar. Det är ingen hemlighet, atti Andra kammaren större delen af frågorna afgöras af majoriteten på enskilda sammankomster. Och det är icke blott kos oss, som det går till på det viset. Inom alla representationer, der det sinnes en majoritet på en jemförelsevis lägre bildningsgrad och med inskränkta insigter i de flesta frågor, som föreligga, måste det utbilda sig ett kotteriväsende. Ledarne kunna ej göra frågornas afgörande beroerde af debatterna: man afgör dem på förhand för att inför allmänheten slippa skämmas för sina medhjelpare och för att kunna vara säker på, att de icke skola låta leda sig på oförutsedda afvägar. En af våra nnvarande landtmannapartitidningar ytrade en gång om den del at ridderskapet och adeln, som då under grefve A. Posses ordförandeskap hade sammankomster på Pocenix, att det väckte mycket bekymmer, att de rättänkandes mening oaktadt den mest öfvertygande bevisning kunde vid de afgörande besluten blifva besegrad af den råa menighet, ledd af intriganta chefer, som är otillgänglig för andra skäl än som förestafvas af det egna intresset. Vi återgifva dessa ord med hemställan till våra läsare, om man ej med lika goda skäl kan tillämpa dem på närvarande förhållanden. Och detta kotteriväsende börjar tränga igenom hela vårt riksdagslif. Man behöfver endast läsa namnen på dem, som inväljas i de vigtigare utskotten från Andra kammaren, för att finna, att nästan uteslutande afseende der göres på pålitlighet i fråga om åsigter rörande klassintressen, men ej på kunskap och förfarenhet. Inom en del representationer har det varit sed, att äfven medlemmar af minoriteten insättas i utskott eller komiter. Hos oss synes detta icke komma i fråga. Man ekall förgäfves framhålla, att ett herskande parti ej kan invälja sina motståndare i vigtigare utskott. I England skulle det se besynnerligt ut, om de konservativa, då de vore vid magten, icke arbetade på att få in sina egna bästa män i vigtiga komitöer, men der finnes uppsjö på framstående förmågor inom hvarje parti, hvarförutom den vigtiga omständigheten tillkommer, att här en sammanfattning af vissa stora allmänna politiska uppgifter ligger till grund för partibildningen, då deremot hos oss iogenting annat än landtmannaintresset har frammanat den, om ej möjligen oviljan mot dem, eom genomdrefvo representationsreformen, förargelsen deröfver, att ej i Första kammaren inrymdes särskeld plate åt adeln såsom sådan, och i partiets första början det der hatet mot srihandeln, som man nu, likeom så mycket annat, med skäl synes vilja ee begrafvet i glömska. Att dessa omständigheter hafva framkallat en tewligen allmän obenägenhet hos dem, som mig sjelf. Denna förklädnad är nu onödig, och jag vill ei bibehålla den.