Göteborgsposten – 20 oktober 1874, sida 1

okuflig äflan att så vara med om all ting, att rifvas och slitas om försteget i olika riktningar, att åtminstone synas inflytelserik och verksam, om man ockeå ingenting uträttar. Denra äflan har varit många folks och länders olycka, då den fått allt för fritt spelrum, hvilket hon lätt får, om folklynnet är mera lättvindigt, säsom hos en del folk af celtiskt, romanskt eller äfven slaviskt ursprung, och bon har framträdt i deras politiska lit allt för ofta ärad och uppburen med namnen politiskt intresse, patriotism, liberalism eller något dylikt och kommit mycket elände åstad. Särskildt har den yttrat sig i folkförsamlingarne och der i sin mån medverkat till att regenternas rådkammare blifvit ett slags hotell för fashionabla resande, hvilka visserligen på visst sätt kunna anses stå öfver de rädkammare, för hvilka mnan på vissa håll tyckes hafva smak — och för hvilka skylten näring och bondqvarter möjligen skulle blifva lämplig — men hvilka dock på intet sätt kunna fylla den fordran, som statsiden vid tillämpning af ett mer eller mindre genomfördt parlamentariskt styrelsesätt ställer på regentens ansvarige rådgifvare. Man må jemföra det parlamentariska lifvet i Frankrike eller Spanien — när det framträder i detta olyckliga land — eller det moderra Grekland eller äfven en polsk riksdag af det välbekanta gamla slaget med det parlamentariska statslif, som framträder i t. ex. England, och man firner lätt, att det på intetdera hållet saknas liflighet och verksamhet, men att det å ena sidan är den otyglade lusten att vara med eller synas vara med, som är förherrskande, då det deremot å den andra ter sig ett allvar och en hållning, som antyda, att det finnes djupare grund för hela statslifvet än den der handlingslusten och raskheten, som visserligen låter soldaten tro, att han har marskalksstafven i renseln, men som också låter en gamin känna sig smickrad af, att hans namn stått i tidningarne bland rättegångsoch polissaker. Vi beklaga naturligtvis icke, att man hos oss endast undantagsvis finner denna hänsynslösa åtrå att spela en roll, hvilken vi på andra håll ofta se framträda; vi beklaga knappast, att så många af våra större förmågor lida af denna blyghet, som hindrar dem att öppet framträda som aspiranter till en medborgerlig ställning, som skulle låta dem mer eller mindre verksamt deltaga i det politiska lifvet: denna ömtåliga månhet om den personliga värdigheten är för gammalsvensk, för att vi icke skulle gifva den vår aktning, om vi också ibland kunna tycka, att den är förarglig nog. Vilja ej mina medborgare, bland hvilka jag lefver och arbetar, sjelfmant tillerkänna mig de egenskaper, som göra mig förtjent af ett sådant törtroende, heter det, så kan det vara ledsamt nog, men det faller mig icke in att ställa mig och försöka sjeolf prata mig till ett sådant erkännande. Och på ett dylikt vädjande hafva vi, åtminstone för tillfället, ingenting att svara. Man har velat framhålla, att i det allvarliga och stela Eogland åtskilligt, som förekommer vid valtillfällen, bevisar, ait det politiska intresset der är lifligare än hos oss. Endast i sörbigående må då anmärkas, att förhällandena der äro helt andra, då dels kandidater ofta uppställas, som äro srån en helt annan trakt af landet, och om hvilkas uppfattning at ortintressena valmännen måste hafva säkra underrättelser från kandidatens egen mun, dels partigrupperingarna i afseende på verklig politisk färg der äro så utpreglade, att kandidaten måste bekänna det ena eller andra programmet, då deremot hos oss man alldeles icke kan säga om de tilltälliga af klassintressen ytterst beroende partigrupperingarne, att de hafva någon verklig politisk färg: landtmannaflocken är lika litet det företrädesvis konservativa partiet eiler det liberala, som minoriteten kan kallas det ena eller andra. En kandidat bar från partisynpunkt här knapt annat att tala om, än att han vill eller icke vill arbeta för dessa klassintressen, och ofta nog lärer hans åsigt dervid lag vara beroende at den ena eller andra erfarenheten af det önskliga för den ort ban tillhör, hvarvid på landsbygden mer än dels intet afseende fästes dervid, om man begår en orättvisa mot andra, då man arbetar för alt vinna fördelar för sig sjelf och sin egen ort. Det skulle väcka mycket löje, om en kandidat i en landsort, der jordnaturen vore mestadels skatte och som led af tung rotering, försökte rekommendera sig hos valmännen genom att tala om de större bördor, som städerna och frälset skulle komma att bära genom den lindring, man ville bereds landsorten och skattebönderna. Om förhållandet i städerna möjligen är annorlunda, — —— att sjelf bli sedd. Hon höll sig mycket tyst nu,