Göteborgsposten – 20 oktober 1874, sida 1

böteborg den 20 Oktober 1874. Man har klagat öfver, att en mängd förmågor draga sig undan srån det politiska lifvet eller sky att mottaga förtroendet att vid riksdagen representera sina medborgare. Man har anmärkt, att senast i år en mängd ledamöter i Första kammaren öfvergifvit sina platser, och både landsorten och i synnerhet en del af städerna hafva haft ledsamma erfarenheter af, att många af dem, som de skulle vilja hedra med sitt förtroende, alldeles icke eller endast motvilligt finna sig förbundne att mottaga detsamma. Vi tro icke alls på någon långt beräknad plan från deras sida, som önska slippa att se ett allt för stort antal bönder i Första kammaren. Anledningen till de många afsägelserna af ledamöter i nämde kammare äro nog att söka bland en del förhållanden, som äro mindre tillsälliga. Vi kunna antaga, att en och arnan funnit det väl kostsamt att försumma den egna hushållningen för att riksdag efter riksdag vistas i hufrudstaden, men den obenägenhet att bestrida rikedagsmannakallet, hvilken röjes hos så många, som dertill kunde ifrågasättas, har äfven andra grunder, aom — oberoende af tanken på egen ekonomi och oafsedt om med kallet följer arvode eller icke — torde under närvarande omständigheter, vara svåra nog att rubba. Det ligger bos vårt svenska folk vid det offentliga uppträdandet ett visst allvar och en vies värdighet, som hos en del individer nästan visar sig som blyghet, hvilka egenskaper ofta nog framträda hos våra bästa män och särskildt gjort, att man icke fått god fart med försöken att åstadkomma valkandidaturer, valprogrammer och valrekommendationer med oftast dithörande tarfliga och löjliga tillställningar. Man har svårt att tänka sig en aktniogsvärd svensk, gående kring för att prensare manus eller med löften bedja om sina medborgares röster. Sällan se vi ock framstående män, som äro nog böjliga — för alt ej begagna ett otrefligare uttryck — att gifva efter något litet i sina förut fattade, uttalade eller icke uttalade åsigter för att befordra sitt val till representant, och bland våra upplysta solkomdbnå finnas icke heller. många, som äro nog smidiga att för tillfället då och då gifva efter för en öfverväldigande majoritets tryck för att icke förspilla en tänkbar möjlighet att fortfarande utöfva inflytande. Det finnes dock ätven menniskor, ja män, hvilkas namn ofta framträda i det offentliga, hvilkas hela lefnad endast synes vara en gyttring af hugskott, enstaka uppfattningar och sträfvanden, hvilka icke stå med hvarandra i något annat samband, än möjligen det som träder fram ur sjellva grunden för deras görande och låtande, den der handlingslusten, som tuktad och styrd bär fram stordåd här i verlden, men eom, då den icke har någon annan ledare än egenkärleken, visar sig som