Göteborgsposten – 16 oktober 1874, sida 1

Earlen öppnade ögonen. — Octavia, sade han, spela ej rollen af storinqvisitor. Denna dame är i min tjenst, ej i er. Octavia rodnade af harm, men ansåg det bäst att ej svara. Hon dröjde ej mer än några minuter qvar i biblioteket. ; Knappt hade hon lemnat rummet förr än earlen fick ett ytterst häftigt anfall af sitt onda. Kallsvetten bröt fram i hans, panna, och han uppgaf verkliga jemmerrop. Beryl gaf honom kallt vatten och gjorde för öfrigt allt, som hon trodde skulle lindra hans plågor. Under det hon höll hans händer i sina, tryckte han omedvetet i ångesten en af hennes så hårdt, att det fordrades stor sjelfbeherskning af henne för att ej skrika till af smäta. Men earlen började efter en kort stund åter förbättras. — Detta är det svåraste anfall jag haft, sade han då med svag stämma. Jag tycker, att hvart enda anfall är svårare än det som föregått det. Han såg på Beryls hand, som blifvit röd af smärtan, och yttrade ursäktande: — Ni måste tycka, att jag är en riktig björn, mrs Park. Jag ber er tusen gånger om ursäkt. Ni är verkligen en ovanlig qvinna. Ni ropade ej på hjelp och uppgaf ej ett enda rop af smärta. . — Ni vill ha mig hos er för er sjukdoms skull, svarade Beryl, och det hade ej lindrat min smärta, om jag brustit i gråt eller uppgifvit klagorop. Tror ni verkligen, sir, att hvart enda anfall är värre än det, som föregått det? — Ja. Jag tror att mitt onda börjar bli allvarsamt, men den der tjurskallen, doktorn, förstår sig ej det ringaste på saken. Hans medicin passer ej för mig. Jag blir allt sämre och sämre. — Jag tror, att ni skall börja förbättras nu, sade