Göteborgsposten – 16 oktober 1874, sida 1

19 nov. 1859) med ett ytterst häftigt anförande. Mot stambanorna? Nej. Mot jernvägarnes utförande med i utlandet upplånade kapitaler? Nej. Hvad ville han då? Jo, förhållandet var, att den ädle friherren hade blifvit ond, mycket ond på högsta vederbörande. Under den sista perioden af konung Oscar I:s egen utöfning af regentkallet hade frih. Bonde egnat sig åt den högre politiken — ehuru föga förenlig med hans Åodiplomatiska öppenhet —: han hade utfört ett diplomatiskt uppdrag hos kejsar Napoleon. På detta uppdrag, som friherren sjelf högt uppskattade, och ätven på åtskilligt annat, grundade han anspråk på, eller hyste förhoppningar om, att vid något af de förnämsta utländska hofven blifva anstäld såsom de förenade rikenas minister; men då han dertill var fallkomligt olämplig, kunde han ej till någon diplomatisk befattning ifrågasättas, sedan kronprinsen Carl mottagit regeringen. Frih. Bonde brände nu sina skepp och blef oåterkalleligt oppositionsman. I denna egenskap uppträdde han ofvannämnde dag på riddarhuset. Mot den nya regeringens politik? Nej, den lemnade han oantastad. Han skildrade i de allra mörkaste färger — Sveriges ekonomiska ställning. Sedan han anfört en ofantlig mängd siffror och citerat en mängd främmande författare, kom han till det sorgliga resultat, att det välstånd, som man trodde fanns här i landet, och de framsteg man ansett, att jordbruket och näringarne gjort, de voro allenast bländverk. Det välbefinnande, som en eller annan optimist i sin studerkammare hade konstruerat sig sjelf till tröst,F, hvad liknade det? Jo, de frukter, hvilka den snillrike Chateaubriand hade beskrifvit och hvilka visserligen till det yttre voro gyllene och glänsande, men inuti fylda med — aska. Med temlig säkerhet kan antagas, att ingen af riddarhusets ledamöter egentligen satte tro till frih. Bondes rysliga skildring; men stämningen var dock sådan der, att då han slutade sitt skrällande föredrag och steg ned från bänken — så helsades han med lifliga bravorop. Talet återgafs i hufvudstadstidningarne; det lofordades för sin rikedom på fakta — han hade. ju bevieat, att Sverige var ett fattigt land, och deröfver borde man ju känna sig stolt? Finansministern var ej tillstädes, då frih. B. höll sitt tal; men sedan det iusterats och blifvit tillgängligt, ansåg sig den förstnämnde skyldig att underkasta detsamma en utförlig kritik — icke just för frih. Bondes omvändeise, utan derföre att det gälde häfdandet af Sveriges kredit i utlandet. Frih. Bondes obestridliga satser blefvo illa tilltygade, och de af honom anförda siffrorna ådagalades hafva blifvit ensidigt och äfven oriktigt begagnade. Den stränga kritiken på riddarhuset nödgades han underkasta sig; men vid samma tid meddelades i en af Eaglands största tidningar ett utförligt referat af hans tal. Det törklarades vara höget upplysande rörande Sveriges verkliga ställning i ekonomiskt afseende, och det tillerkändes en betydande vigt emedan det hade utgått från en stateman, som egnat hela sivt lif åt finansiella studier, och som icke tvokat att nu visa den vådliga bana, på hvilken ministören inledt sitt fosterland. Det är icke möjligt att beräkna, buru detta tal upptogs af Eoglands affärsmän; men, otvifvelaktigt är likväl, att det icke underlättade Sveriges lånenegociationer i London och att det statslån, som då erfordrades, måste upptagas i Tyskland. Men om än hvarken frih. Bondes uppträdande eller det myckna talet af många andra om Sveriges fattigdom menligt inverkade på landets kredit, utan betraktades såsom yttringar af oförstånd, personlig missbelåtenhet eller effektsökeri, så kan väl icke sägas, att, då representationen, på statsutskottets förslag, tog sig före att framställa statsverket i en dålig finansjel ställning, en sådan åtgärd skulle höja landets kredit? Under 1865—66 årens riksdag beslöto ständerna, att 23 mill. kronor borde upplånas till jernvägsarbetenas fortsättande. Vid nämde tid uppgick landets utländska statsskuld redan till omkr. 58 mill. kr., och det var således skäl att icke rubba Sveriges kredit, enär den åter skulle anlitas för ytterligare upplåning. Sverige hade just då, i anledning af den beslutade representationsreformen, i hela Europa ådragit sig större uppmärksamhet än under ett helt sekel till förne. Men just då, vid riksdagens slut, konstruerades af den institution, som kallas riksdagens finansminister — en statsbrist, hvilken dock i verkligheten scke fanns till, och som nu skapades genom en partimanöver, men med det för landets kredit sorgliga resultat, att den —— UUTf—ssk; —— Onnan I Bervl. J