Göteborgsposten – 16 oktober 1874, sida 1

nan genast äfven sör detta förslag, emedan, sades det, dermed endast åsyftades att från-Ji rycka jordoruket och näringarne sista skillin-J or af det för dessa behöfliga rörelsekapitalet. Huru stor var då den föreslagna upplåningen inom landet? Jo tre millioner kr., hvaraf likväl endast en million skulle årligen I upptagas! Då finansmivistern några år derefter återigen framhöll vigten af, att upplåning för jernvägarnes behof försöktes inom landet, och erinrade om, att kapitalbildningen gjort stora framsteg, så uttalade hans motståndare sin stora förvåning deröfver, att han ännu icke upphört att vara optimist: de voro temligen förvissade derom, Åatt genom det sätt, hvarpå han behandlade alla näringarne, skulle icke han, äfven om han: uppnådde en hög ålder, lefva den dag, då staten kunde erbålla lån till något nämnvärdt belopp inom landet, så vida han icke kompletterade sitt finanssystem med införande af tvångslån-. Frih. G. fick dock upplefva icke blott den dag, då staten erhöll län inom landet, utan äfven den tid — från och med 1869 — då Sverige icke längre behölde såsom lånsökande uppträda på den utländska penningemarknades. Från nysenämda år har all upplåning kunnat sko inom landet, ehuru staten haft och har till medtäflare en mängd institutioner, hvilka till sina företag äfven upplånat stora kapitalbelopp.) De ofvan antydda anfallen, varierande i oändlighet, harmade frih, G. vida mindre — ty de rörde honom enskildt — än ett annat anfallesätt, som äfven begagnades och hvilket genom sina verkningar drabbade staten. Under de tio år (1858—68) svenska staten för jernvägsarbetenas utförande måste upptaga lån i utlandet, framstäldes dels at oförstånd, dels af illvilja landets finansiella och ekonomiska ställning i de mörkaste färger. Både inom representationen och tidningspressen ordades vidt och bredt derom, att Sverige var ett fattigt land. Att ett så oklokt — man skulle kunna säga ovärdigt — förfarande mäste menligt inverka på Sveriges kredit i utlandet, är. otvifvelaktigt. Det är iske gerna täukbart, att de utländska långifvarne, äfven om de icke trodde på det inhemska skränet om Sveriges fattigdom, skulle underlåta att åberopa det och göra sig det till godo vid lånens afslutande, och med visshet kan sägas, att de blefvo dyrare just derföre, att Sveriges kredit nedsattes af dem, som hade bort handla i motsatt riktning. Och huru gicks till väga? Endast två exempel bland många som stå till buds vill jag här anföra, det ena taget från slutet at 50-talet, det andra från medlet af 60-talet. Enligt den k. statsverkspropositionen vid 1859—60 årens riksdag skulle till stambanornas utförande under den förestående statsregleringsperioden upplånas 25 mill. kr. Handelskrisen 1857 var lyckligt öfvervunnen: affärsverksamheten var tilllredsställande, och om Sveriges kredit i någon mån under krisen blifvit rubbad, så gälde det blott handelskrediten, icke statens kredit; men afven den är till sin natur ömtålig, och aldra minst var det lämpligt att framställa hela landet såsom fattigt och i förlägenhet, då staten skulle upptaga län för ett produktivt ändamål. Men några månader innan beslut om detta lån skulle fattas, uppträdde frih, Knut Bonde på riddarhuset (d. ) Det är allmänt kändt, att den statsskuld, som Sverige eger — uteslutande stiftad för jernvägar och således för ett produktivt ändamål — aldrig ådragit statsverket några svårigbeter i liqvidationsväg, och någon 4jernvägsskatt, hvarom ordades mot slutet af 40-talet, har aldrig erfordrats Riksgäldskontoret bar för den utländska upplåningen utfärdat obligatNner ä tillhopa 28,122,800 thaler och å 1, 705,700 Å sterl. Härför har statsverket bekommit 95,524, 000 kr. Den öfriga upplåningen hår skett inom landet. Vid 1873 års slut uppgick den svenska statsskulden till 120,246,862 kr. 22 öre; men vid samma tid hade staten att fordra för utgifna lån till enskilda jernvägsanläggningar 16 917.221 kr. 76 öre, och då denna fordran är fullkomligt säker, så utgör statens egen skuld 103, 329, 640: 26. Vid 1873 års slut utgjorde det i statsbanorna nedlagda kapitalet 123,952,604: 67. I detta kapital ingår likväl 10,062,672 kr., som tillskjutits af trafikmedlen. At trafikinkomstens behållning för åren 1861—73 har: till statskontoret aflemnats 17,615,463: 16. Statens jernvägar lemnade 1873 i bruttoinkomst 11,709,588 kr., i nettobehållning 5,521,921 kr. Det dröjer icke långe, innan statens banor lemna en nettobehållning, som motsvarar 5 4 ränta på hela anläggningskostnaden. Då förslag väcktes, att stambanorna skulle byggas för statens räkning, försäkrade många framstående män, att dessa banor skulle bli en kräfta för vårt land. Inkomsten af jernvägstrafiken skulle möjligen, men alls icke med någon säkerhet, räcka till för trafikkostnaderna, hvaremot säkert vore, att staten skulle nödgas tillskjuta det belopp, som erfordrades till ränta och amortering å de lån, som till jernvägsbygnaderna erfordrades. Fr PR BNBAHRMAIÄ