Göteborgsposten – 10 oktober 1874, sida 1

greps emellertid missdåderskan på bar gernirg och släpades af omilda händer ned för den trappa, hvilken för henne aldrig blef lyckans, och några minuter derefter låg hon, ett blodigt lik, utsträckt på golfvet i slagtarhuset. Så vardt det ett snöpligt slut på den kossidansen. Men hon hade ändå fått tråda den i en verklig salong, ackompanjerad af en ung skönbets fina fingrar! Unga skönheter! Lyssnen till orden! I Stockholma Dagblad ha vi påträffat följande lockande anbud: Unga damer! . En rik Man, i sin bästa ålder, som tillbringar tre fjerdedelar af hvarje år på utrikes resor, önskar, i brist på fruntimmersbekanta, på detta sätt göra bekantskap med en god Qvinna, som, med angenämt yttre och angenämt sätt att vara, förenar någon bildning och, framför allt, glödande känslor, fantasirikedom och lust att se sig omkring i verlden. Den härå med allvar reflekterar behagade skriftvexla, under uppgifvande at adress, i bref till Den passionerade Toristen-, Jönköping, poste restante. I fall brefvets innehåll väcker förhoppning om sympati, skall svar sändas med utsatt tid och ort för personligt sammanträffande. Grannlagenhet och tystfärgnhet fordras och utlofvas. Allt gyckel undanedes. Kanske menar den unga, rike mannenärligt — kanske också icke. Men bestämdt oärligt menar den skamlöse tyske fabrikant, som på sina tändstickskapslar förvillande likt efterapar den öfver hela verlden kända Jönköpingsfabrikens etikett endast med följande, gement försåtliga ändring. På den svenska etiketten står ärligt och klart: Jönköpings Tä ndetickefabriks Patent. Den förrädiske tysken sätter i stället: Inrikestysk Tändsticksfabriks Patron. För öfrigt är etiketten fullkomligt lika till färg och innehåll — vi ha en dylik framför oss, då vi nedskrifva detta — dock med den skilnaden att prismedaljerna äro förändrade, eller rättare, förfalskade äfven de. På upphofsmännen till dylika skändliga byss skulle vi gerna vilja se tillämpad den gamla svenska lagen för efterapning och förfalskning: akall varda hängd! En stor älskare af djur har i sin våning bl. a. en markatta och en papegoja, hvilka då han sjelf är tillstädes nog hålla sig i styr, men som, då han går ut, måste väl förvaras i hvar sin bur. Personen i fråga har ständigt samma ordstäf på läpparne: Kerre Gud, hvad en stackare ändå får slita! En dag går han ut, glömmer att stänga igen burarne och kommer först efter en half timmes förlopp ihåg sin försummelse, Han rusar hem — men hvilken syn möter honom icke der! I det ena hörnet at rammet sitter apan med det ena ögat sönderklöst och kroppen fall af blodiga sår, kippande efter andan. Papegojan har krupit in i sin bur, der hon mera hänger än sitter på sin pinne med halfva kroppen skallig och stjertfjädrarne bortryckta. I detsamma hennes husbonde träder in kastar hon en melankolisk blick på honom och utbrister med klagande stämma: Herre Gud! Hvad an stackare ändå får slita !