Göteborgsposten – 10 oktober 1874, sida 1

vU I Lissts fantasi öfver motiv ur Midsommernattsdrömmen glänste sru Hallän ytterligare med sitt briljanta föredrag, dock synes oss detta nummer bättre lämpa sig för en Rubinsteins eller Neuperts väldiga anslag än för en qvinlig exekutör. Har ni någon gång lyssnat till trastens sång i den tysta skogen, ljuf och smältande som den ur folkets egen själ sprungna visans enkla toner? Har ni lyssnat till den och känt ert bjerta vidgas, edra ögon fuktas, känt denna outsägligt ljufva, obeskrifliga känsla af inre harmoni, som stundom kommer oss förgäta att vi äro stoftets barn, som lyfter oss dit upp, hvarifrån allt skönt, allt godt har sitt ursprung? Har ni gjort detta en stund och den nästa funnit att trastens innerliga sång är på väg att förvandlas till kanariefågelns underliga, mera mirakulösa, men föga tilltalande, då skall ni också förstå, hvarföre m:ll Olena Falkmans många uppriktiga vänner och beundrare här måste på det mest bevekande sätt tillropa henne: Blif åter som förr! Vänd af från denna chevrotteringens och vibreringens försätliga väg, på hvilken andra länders skrikhalsar gasta i kapp med hvarandra, men der Nordens näktergalar aldrig förvärfva sina lagrar! Vi beböfva väl knappast tillägga, att m:ll Falkmans föredrag för öfrigt nu, som förr, vid båda de konserter hon biträdt, varit mästerligt, det är endast denna olycksaliga darrande ton, som nu stört den förr så oblandade njutningen af en talang, hvars oemotståndlighet just legat i dess värdighet och, vi kunna gerna säga det, rent nordiska enkelhet. Skulle — och detta är ju möjligt — det nu anmärkta bero på öfveransträngning eller tillfällig opasslighet, förfaller naturligtvis hvad vi här yttrat, men vi kunna i sådant fall ej heller undertrycka den åsigten, att m:ll Falkman då gjort klokast mot sig sjelf och rättast mot sina vänner i att hellre unna sin röst en behöflig hvila än att grumla ett minne, hvilket hör till de angenämaste inem vår musikverld på senare åren. Om adonnomentskonserten i torsdags är för Jöfrigt intet annat än godt att säga. Åtveon här utmärkte sig orkestern för verkligt god sammanhållning och i hr Mras gjorde man bekantskap med en klarinettist af rang, hvars klara, fylliga ton och högt uppdrifoa färdighet väckte allmän beundran. D:r Azel Stål förbereder till slutet af nästa vecka en konsert i samma fosterländska anda, som den i vintras at honom gifna, dervid dock en ännu starkare blandad mansoch fruntimmerskör är att påräkna eller omkr, 50 röster. Programmet är ämnadt att upptaga: Trubaduren aft Kjerulf (tenorsolo med kör), soloqvartett för mansröster, solonammer för piano och till slut: Horr Hjalmar oeh skön Ingrid, ballad för soli och kör af Ivar Hallström. Södra Hamngatan har under veckan erhållit tvenne nya prydnader: Götebords Handelskompanis snart sagdt från början till slut ombygda och i en vacker stil förändrade hus samt hrr Sioera Bauers butik i Hötel Haglunds Annex, hvilken, särdeles ow aftnarne, erbjuder en i sanning bländande anblick. Till rederiet för ångf. Triton bärstädes ingick i går från fartygets befälhafvare, kapt. Hjalmar Edgren, ett bref, hvarur man benäget meddelat oss följande intressanta, dagens brännande fråga, kriget i Spanien, berörande detaljer. Skrifvelsen var daterad d. 30 sistl. sept. från Malaga, dit fartyget senast anländt från Alicante, i hvars hamn de nedan skildrade händelserna tilldrogo sig. Utdrager lyder sålunda: — — — Jag hade utan tvitvel blifvit färdig med lossningen af lasten redan på fredagen, om ej carlisterna hade närmat sig staden. Nu fick jag i stället afbryta lossningen på morgonen och fick ej åter börja den förr än på eftermiddagen. På aftonen tog man för afgjordt, att carlisterna skulle börja stormningen; bäst det var kommo då ombord svenske konsuln jemte stadens borgmästare och magistrat, bankdirektörer m. fl. för att göra upp med mig om att taga så väl bankens eom skattkammarens äfven som åtskilliga andra institutioners penningar och värdepapper ombord på riton.Man lemnade garanti för att alla förluster, som kunde drabba rederi, fartyg och besättning skulle till fullo ersättas och skulle jag som pant få behålla ombord allt klingande mynt ända tills ersättningen blifvit erlagd; dessutom skulle under alla förhållanden 1, af kontanterna tillfalla fartyget i frakt och ersättning. Allt detta skulle dock naturligtvis endast komma i fråga för den händelse jag efter mottagen signal lemnade hamnen, då jag hade order att afgå med fartyget till Kartagena och der lossa den dyrbara lasten. Signal skulle gitvas medelst klämtning i Alicantes kyrktorn. Enär all kommunikation medelst post och telegraf var afskuren, kunde jag ej meddela mig med någon annan än konsuln, men efter samråd med denne och med så säker garanti från auktoriteternas sida, kunde jag ej finna någon risk i att gå in på förslaget, så mycket hellre som jag visste att carlisterna ej kunde förfoga öfver någon flotta. KL. 10 på aftonen var fartyget färdigt att afgå, medförande i kontanter omkring 10 millioner spanska daler (piaster?) och i värdepapper 1 million, tillsammans 1142 millioner. Detta kunde, som synes, ha blifvit en lysande affär för Triton och jag gick också ordentligt och kallsvettades i sommarvärmen endast önskande att få lemna hamnen... Men, tyvärr, lördagen på morgonen spred sig som en löpeld underrättelsen om, att 3000 man regeringstrupper anländt, skrämt carlistorna på flykten och betryggat stadens säkerhet. Tritons bjelp var således ej längre af nöden, guld och värdepapper vandrade åter i land igen och efter slutad lossning ångade Triton i väg till Malaga. — — — Härom dagen skulle en ka laad till glam.