Göteborgsposten – 10 oktober 1874, sida 1

Få se om då vi vexlar våga draga På Edra bjertans bank ännu en gång, Om Lelia än förmår att er behaga, Och Sullivan, Rochester qvällen lång. Vi få väl se. — Till dess jag vänligt bringar Annu en gång vår tack för denna tid, Det är med vemod nu min stämma klingar Och tårar dallra i min blick dervid. En ljusfull framtid vi tillönska Eder, Den bönen går ur djupet af vår själ — — — (regissörens klocka höres) Nu ljuder klockan och ridån går neder — Du älskliga publik farväl! farväl! De sista orden förklingade, täckelset föll under dånande handklappningar, men ännu många gånger måste de kära vännerna framträda för att mottaga afskedshyllningen. Etter föreställningens slut hada de tre soir6gitvarne, till en festlighet i s. k. lilla foyern inbjudit de kamrater och vänner, som biträdt dem, jemte några andra bekanta. Här stod munterheten, oaktadt det stundande afskedet, högt i tak, och säkert instämde hvar och en af gästerna i det omdömet, att man väl kan få vara med om mera prunkande och — stela fester, men sällan en fest, der den okoastlade glädjen bättre kommit till sin rätt, äfven om också mer än en af de deri deltagande nogsamt visste, att i botten på glädjepokalen gömde sig saknadens bittra malört... Med bantågen på måndags afton och tisdags morgon drogo de sista medlemmarne af det gamla, afhållna sällskapet sina färde, och nu återstår deraf endast minnet, men det lefver! 5 Ack jo! Ännu finnes dock en qvar: mannen, som i helsans dagar med så mycken kraft styrde inom sitt lilla rike och som då förde sin trupp från den ena segern till den andra! Snart lemnar dock äfven Wilhelm Åhman vår stad, visserligen änvu fjettrad i sjukdomens bojor, men dock med godt hopp om att kunna fullkomligt skaka af dem, en förhoppning, den hans många, honom varmt tillgifna vänner här på platsen af hjertat önska snart måtte gå i fullbordan. Redan i onsdags hade Nya Teaterns egare och grundläggaren af det nya sällskapet på dess scen, fabrikör August Rinyner, till en kollation i stora foyern inbjudit sällskapets båda direktörer, dess nu samtligen anlände qvinliga och manliga medlemmar, den musikaliske sedaren, dir. Nordlin, dir:e Hallen och Stål, representanter för pressen m. fl. Här gass nu ett förträffligt tillfälle för de blifvande kamraterna att göra en närmare bekantekap och det faller at sig sjelft att välönskningar från skilda håll uttalades för det nya företaget, det nya sällskapet och den gästfrie värden. Sällskapet omfattar i dess helhet 30 personer, 17 herrar och 13 damer, enligt följande förteckning: Damer: fruarne Gustafsson, de Wahl, Mallander och Sjöberg, wm:llerna Stier, Rylander, Dahlqvist, Barohmann, Lublin. Hoffman, Lindelöw samt för balletten: fruarne Ulberg och Tolfetröm; Herrar: brr Gustafsson, Mallander, Lindberg, Julin, Fahlbeck, Sjöberg, Nordstrand, Eundorn (sekreterare), Hammarstrand, Soalander, Lindström, Pettersson, Engelbrecht, Hermansson, Malmgren, Ullberg och Tolfström. Härtill komma: m:ll Holmström, garderobiere, och hr Holmström, kostymförvaltare. Dir. Theodor Nordlin är, hvilket ofvan nämdes, anstäld som musikalisk instruktör och ledare. Dot är sålunda en stat af 33 löntagande medlemmar, hvarpå det nya företaget hvilar. Till detsammas uppehållande fordras derföre ett varmt intresse från allmänhetens sida och detta skall beit visst icke saknas om, som vi ha all anledning förmoda, de blifvande resultaten motsvara den möda och de uppoffringar, hvilka nedlagts och ytterligare skola nedläggas på detta, ur alla synpunkter betraktadt, högst bohjortanavärda företag. Att Göteborg för öfrigt nu mera eger en allmänhet, som räcker till både för det ena och för det andra bevisas bäst deraf, att ehuru båda vafskedssoirerna gåfvos för fulla hus samtidigt både Mindre Teatern och Vinterträdgården — i förbigående sagdt en anläggning med något storstadsmessigt i sig, som tydligen slagit an — ingalunda stodo tomma, att dir. Rob, Lindholms särdeles väl ordnade och utförda andliga konsert på måndagen lockat tusentals åhörare till templet samt att vid veckans båda, tätt på hvarandra följande konserter å Nya Teatern en jemförelsevis ganska talrik åbörarekrets infunnit sig. Dir. Andr. Halläns konsert i tisdags erbjöd en musikalisk konstnjutning af angenämaste slag. Efter Rts pikant anlagda om också ej synnerligt originela lustspelsouverture följde Sehumanns herrliga A molis-konsert för piano med orkester-boledsagande, en verklig pröfvosten både för pianist och orkester. Båda löste dock sin svåra uppgift på det mest tillfredeställande sätt. Fru Hallön utvecklade i sitt spel lika mycken smak som färdighet, hennes föredrag röjde att hon med omsorg studerat sig in i den herrliga toneättningens karakter. Väl förtjent var derföro det lifliga bitallet som egnades henne. Nästa nummer på programmet var Vicurtemps Fantasia appass8ionata, i hvilken den nye konsertmästaren br Anton Sitt för första gången skulle låta höra sig. Ryktet hade omtalat denne som en fiolist af framstående slag och ryktet hade denna gång talat full sanning. Hr Sitt började spola: redan efter den första satsen fann man att man här hade framför sig en verkligt redbsr, från allt effektsökeri fri, musikalisk talang, öfver hvars föredrag hvilade detta på åhörarne angenämt inverkande lugn, som endast finnes hos den, som är fullt hemma i och säker på sin sak. Hr Sitts ton är klar, ren och fri från alla biljud, hans färdighet tillräckligt stor att endast låta svårigbeterna anas, hans föredrag nå samma vinge känsligt aah färdlägt aanh hang