Göteborgsposten – 10 oktober 1874, sida 1

A B si k gen, poem. — Sorg i rosenrödt, en afskedsfest. — Sammanbindningsbanan, en helsnings d:o. — Nya Teaterns nya personal. — — Konsert-öfversigt. — Blif åter densamma! — Oh, de carlisterna! — En ko på villospår. — Giftermälsannons. — Tyskt affårsskoj. — Anekdot. Det börjar kännas disigt i luften, beklädnadsartisterna för och af båda könen ha fullt upp att göra med förfärdigande af vinterplagg, dänet af mattpiskning höres från bakgårdarne, lingonsyltningen och gurkinläggningen äro lyckligen fullbordade, herrn i huset vågar sig fram med; ett sakta frammumladt: Rå, så vi inte in innanfönsterna snart, och mötes genast med ett bestämdt: Noj, min gubbe lilla, inte förr än du lagar att vi fått lagt in vårt vedförråd för vintern ! Vedqprisen ställa sig i år åtskilligt billigare än förlidet år och detta är ändå någon tröst i dessa tider, då hushyrorna här lika som öfver allt annorstädes stigit till en förfärande höjd. Detta är dock ett kapitel för sig, hvartill vi i sinom tid ämna återkomma. Statens öfverhufvud är fortfarande på rörlig fot; från den ena jernvägsinvigningen till den andra med den fart och med de bögtidligheter som endast äro jordens högst uppsatte förbehållna. För några dagar sedan var H. M:t ute och reste med sin unga slägting, kronprinsen af Danmark och dennes svåger, kronprinsen af Wales. Man gjorde en liten trip till lärdomsoch ungdoms-staden vid Fyris, der man bl. a. i Gamla Upsala besåg den nyss öppnade Frejs hög. Sedan for Man in till det nuvarande Upsala och lät studenterna sjunga för Sig. Så till vida var allt godt och väl. Sången klingade som vanligt mägtig och fulltonig och studenterna hurrade ur svenska bjertans djup. Men i ett annat afseende måtte emottagandet ha varit en smula egendomligt. I hvilket då? Jo, en af stadens tidningar för d. 3 d:s — besöket skedde påföljande måndag d. 5 — uppgifver i programmet för mottagandet följande: Studentkäåren samlas på stationsplanen kl. 1,12-f. m., utan qvart, under sina fanor samt iklädd högtidedrägt. svarta benkläder, hvit halsduk — fanbärarne dess utom med ljusa hasndskar — samt studentmössa. Hm! Svarta benkläder, hvit halsduk, ljusa handskar och etudentmössa — men ingen väst och ingen frack, icke så mycket som en gammal supfrack en gång! Ekiperingen var onekligen originel, men hin så luftig! Den förflutna veckan skall ej snart glömmas af våra teatervänner. Ett gammalt, högt förtjent och varmt afhållet sällskap har skingrats åt skilda båll och ett från början till slut så godt som nytt trädt i dess ställe. I Söndags på hrr Ahlströms och Wagners afskedssoir sågo vi de ännu qvarvarande af det Åhmanska sällskapet för sista gången, på tvenne värderade undantag när: m:ll Rylander och hr Sjöberg. Ännu i sista stunden hade vår allmänhet skyndat att lägga sin trosasthet och tillgitvenhet i dagen, ty icke en biljett stod vid föreställningens början för penningar till att få. Srämningen i salongen var under aftonena lopp den gladaste; först då efter Sullivans slut — i förbigående må nämnas att hufvudrollerna i detta stycke knappast förut utförts med större inspiration — först då efter detta styckes slut förhänget åter gick upp och de förnämsta gunstlingarne under så många år: mill Thekla Wiborg, hrr Walter Ahlström och Richard Wagner tramträdde och, sjelfva synbart rörda, framsade sluthelsningen, togo saknadens känslor ut sin rätt. Det var så tyst i salongen, att man kunnat höra en knappnål falla och i månget öga glänste en uppriktig tår. Den af litteratöron John Furstenhofr författade, vackra afskodshelaningen ljöd sålunda: Hr Wagner: Se — tiden flyr! ja, snart slår sista qvarten, Då sista steget här vi trampat ut, — Men må vi hejda hennes flykt i farten Förrn hänget fallet, komedien är slut. En pligt oss återstår, som rör oss nära, En skyldighet så dyrbar för vår del, Det är den tack vi måste Er hembära, Det är vårt sista, bjertliga farväll I följt oss vänligt på den väg vi sträfva Att uppnå, konstens vigda tempelrund; — Det är för detta mål vi endast lefva, Vår längtans sköna mål i hvarje stund. I skänkt Ert bifall då ibland det rådde En bild af lif och sanning i vårt spel, I pröfvat skonsamt hvad vi ej förmådde Och varit öfverseende med våra fel. Då kände vi det vara ej en skara Blott skådelystoa denna vår publik, En krets af vänner funno vi den vara På bildning och på hjerta mer än rik. Och säkrare vi kände oss på tiljan, Det var som fantasin följt själen åt, Ty när intresset enadt är med viljan Så måste man på scenen gå framåt. Hr Ahlström: Och likväl — från den lycka här vi funnit, Från vänskapsringen slita vi oss bort — Likt svalorna, sen sommarvärmen svunnit, Fast ej som de att vända inom kort; — Ja, likt flyttfåglar, som i luften spänna De vingar små till flygt mot söderns land, i ila mot ett mål vi icke känna — h söka liksom de en annan strand. 1 a hvad kan väl förmå oss lemna stödet Af all den vänskap, som vi funnit här? Ja hvad? — om ej det kalla, grymma ödet, Hvars lösning för hvar dödlig okänd är, Ack ja, i sanning! Ödet för oss sjerran Kanhända långt från Er i vidan verld, Och hvad vi finna der det vete Herran, Liksom hvad lott som der blir oss beskärd. Men minnet utaf Er, likt varma strålar Af nytänd sol, skall vårdas i vårt bröst, Och hur vår framtids duk än hoppet målar