Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 2

lefver här som en eremit. Han har aldrig sällskap och är sällan borta. Jag känner alla bang familjförhållanden bättre än någon annan, med undantag af honom sjelf. Jag har lefvat i denna familj en vanlig lifstid — mer än fyrtio år. Jag minnes husbonden som liten gosse, lika glad och lätt om hjertat som han nu är hård och bitter. Jag har hållit miss Jenny i dessa armar från den stund hon kom till verlden och vakat öfver henne, både då hon var litet barn, flicka och uppvuxen dame. Jag känner familjen Star i grund och botten: Om ni vill tala om familjaffärer, kan ni tala med mig nästan lika väl som med husbonden sjelf, sir. Det låg en viss dämpad oro i den gamla qvinnans ansigte och sätt, som gaf till känna, att hon väntade och längtade att få höra några särskilda nyheter. Earlen tvekade. Det föreföll honom motbjudande att tala med denna gamla trotjenarinna om hennes husbondes familjeaffärer; men äfven han var uppfylld af oro, och han tyckte sig ej kunna vänta, till dess han skulle få tala med mr Star sjelf. Han var ej här för att utforska hemligheter utan för att göra några frågor, hvilka gamla Margot skulle kunna besvara utan att derföre på något sätt förråda sin husbonde. Under det han öfverlade med sig sjelf härom, utbrast den gamla qvinnan: — Ni behöfver ej vara rädd för att tala till mig, sir. Jag känner mina pligter och skulle ej besvara några frågor, som jag icke borde besvara. Husbonden vet, att han kan lita på mig som på sig sjelf. Jag kan säga, att jag uppfostrat både honom och miss Jenny — — Miss Jenny? aforöt earlen ifrigt. — Husbondens syster, sir. Hon dog ung. Hon är begrafven i närheten of London. Hon var en stor skönhet, sir, och oskyldig och ren som en engel — mitt stackars lam! mitt stackars lam! sade gamla Margot, hvars röst plötsligt förändrats och öfvergått till ett slags sakta klagan.