Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 2

— F 7 — — Ät SS Men Bismarck är mån att genomföra sin vilja, och derför föreslår han nu landtstormens upprättande, genom hvilken hvarje tysk man skulle i detta fall komma under de internationela lagarnes skydd, på samma gång som man dermed skulle ytterligare öka landets krigsmateriel och genom landtstormens förläggande i garnieonsstäderna göra landtvärnet mera aktivt och användbart, på samma gång som sålunda en folkresning förberedes, hvilken tyckes båda att, då en gång tvekampen mellan Frankrike och Tyskland möjligen åter bryter ut, denna kamp blir af den förfärligaste art, en brottning mellan tvenne hela folk, för att icke säga en förödande slagtning mellan tvenne racer. Times har en helt säkert pålitlig brefskrifvare i Hendaye, hvilken i en skrifvelee af d. 3 d:s till sitt blad blottar det lögnaktiga i de hittills utkolporterade berättelserna om Pampelunas undsättande af regeringstrupperna. Han säger, att nämnda stad nu är tätare kringsluten och strängare blockerad, än någonsin förut, och att af den lifsmedelförsändning om 500 vagnar, som var afsedd förbesättningen derstädes, knappast en femtedel kunnat emuglas genom Carrascalpasset in i Pampeluna, under det att återstoden måste med den slagne regeringsgeneralen Moriones föras tillbaka till Tafalla, med undantag af några hundar, som Alvarez-carlisterna bemäktigade sig. Korresp. försäkrar det vara alldeles falskt, då regeringetidningen i Madrid säger, att Moriones med framgång slog tillbaka carlisterna; han tvärtom hade mycket att utstå af desse och måste med ej ringa förlust skyndsamt draga sig tillbaka till Tafalla. Samme korresp. säger, att det nu knappast finnes en tumsbredd mark i hela Spanien, som kan anses alldeles trygg för carlistiska inbrott och plundringar, Det är, säger han, knappast tolf dagar sedan en carlistchef, Lozano, satte sig i spetsen för ett af de s. k. flygande banden nära Almansa, och han har redan genomilat provinserna Albacete, Murcia, Jean och Granada, der han rifvit upp jernvägar och telegraftrådar, uppbringat tåg, förstört broar, bränt upp stationer och lemnat ett bredt spår af förödelse längs hela den väg, det han gått fram. Denne unge Attita har ej mer än 1,500 Åbanditer under sig, och ham utkräfver likväl krigsgärder från städer med 6. till 8,000 innevånare, och desse betala. Samma bedrifter, med samma strafflöshet, utföras af friskarorna under Cucalas, far och son, i provinserna Valencia, Murcia och Alicante, samt af Villalain och andra på gränsen mellan Aragonien och Castilien ända upp till Guadalajaras murar. Korresp. redogör ätven på följande sätt för carlisternas sista stora insmugling af vapen och ammunition: I toredags hade carlisterna medelst kreatursfärjan och andra båtar förfärdigat en pontonbrygga vid Endarlaza; de hade skickat tre regomenten till trakten af Irun och Fuenterrabia och reqvirerat oxar för att draga det artilleri, som skulle sölja artilleriet. Det var tydligt, att man tillämnade ett angrepp eller åtminstone ett bombardement at nämnde båda platser och kanske äfven af Renteria och San Sebastian. Tidigt i går, d. 2 okt., började kanonerna spela i Fuenterrabia och senare från Irun. Larmet var stort och resultatet följande: Det sem kom från Endarlaza öfver pontonbron var möjligen en del at carlisternas artilleri, men det utgjordes hufvudsakligen af omkring 50 vagnar, hvilka följde vägen från Enderlaza längs floden till La Puncha och härifrån passerade, släpande uppför en mycket brant bergsväg, öfver Irun på bergsryggen, å hvars spets San Marcials tempel ligger, och härifrån längs den andra bergsryggen, som krönes af en annan helgedom La Virgen de Guadelupe, öfver Fuenterrabia. bortom hvilken plate det försvann ur sigte mot Oyarzun till. Vagnarne gingo tomma längs höjderna till en viss plats, och härifrån kommo de straxt fulla tillbaka. De voro lastade med 16 kanoner, 4000 gevär och 500,000 patroner. Fästena Irun och Fuenterrabias besättuingar voro för svaga att genom utfall hindra konvojen. De måste derför inskränka sina ansträngningar till den bedröfliga kanonaden, hvilken carlisterna brydde sig lika litet om, som om en hunds skällande på månen. Brysselkongressens protokoll rörande maktombudens öfverläggningar om folkrätten under krigstid väntas offentliggjordt i dessa dagar. Det innehåller ingenting, som binder någon af i makterna vid det omhandlade förslaget, och det har nu äfven undertecknats af de engel