Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 2

stackers barnet! Hon har haft ett thärdto och sorgligt lif, sir, allt ifrån sin födelse. Hon blef uppfostrad i Schweiz och har aldrig haft ett hem. Hon har aldrig haft någon, som lärt henne hvad en moderlig omvårdnad och kärlek vill säga. Och då hon för en tid sedan kom hit i kölden och bönföll om skydd och ett vänligt ord, blef hon af husbonden bemött med hårdhet och drefs ut i den stora onda verlden, sir, att förtjena sitt uppehälle på egen hand, hon ett barn, knappt sjutton år, och en främling i England. Och då mr Desmond kom hit och sade, att hon var försvunnen, blef husbonden hvit som ett lakan. Han trodde, att han drifvit henne till döden, att verlden blifvit för tung för henne, och att hon derföre frivilligt gått till döden. Hon lefver således! Detta är den käraste nyhet jeg hört på många år. ; Den gamla qvinnan grät och skrattade på samma gång. — Ni älskar miss Beryl mycket högt, sade earlen. — Ja, jag älskar henne, och jag beklagar henne. Jag älskar henne, emedan hon ej har någon annan, som omfattar henne med kärlek, emedan hon under hela sitt lif varit illa behandlad. — Hår ej mr Star varit god mot henne? — God? Han har hatat henne. Han skulle gerna ha velat låta henne dö, ehuru han ej vetat, att hon sjelf skulle gifva sig döden. Det skulle ha sett ut, som om han drifvit henne till döden, — Hvarföre skulle han hata henne? Hade hon någonein gjort honom något ondt? — Aldrig på annat sätt än derigenom att hon kom till verlden. Earlen spratt till och den lilla del af hans ansigte, som var synlig mellan hans hatt och hans rockkrage blef helt blek. (Forts)