Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 2

Ivarjehanda. Förlorad och återfunnen. I NorrkTidn. läses: I början af 1850-talet bade en ung tjensteman, i vida kretsar uti hufvudstaden känd för sin vackra röst, debuterat på dåvarande Mindre teatern samt under loppet af några år der varit mycket använd och af publiken uppburen. Men hans håg stod naturligen till kongl. teatern, der hans talang alltid hade ett större fält att arbeta på, och hans debut der försiggick ganska riktigt onsdagen den 13 januarl 1858 i Max roll i Friskytten. Debuten var hvad man kallas en succds destime. Man berömde hans vackra röst, men dåtidens musikaliska auktoriteter spådde ej någon stor framtid åt den unge debutanten. Rösten ansågs allmänt för svag för större operapartier. Dock blef han i denna tenorfattiga tid engagerad från derpå följande höst och uppträdde den 4 november i Stradella, kanske ett af de svåraste tenorpartier man känner. Redan vid operans början märkte man, att sångaren var mycket indisponerad, hvilket obehag ökades under operans gång samt följdes af en pinsam tystnad i salongen, tills i sista akten det ej mera var sång, utan endast ett hvåsande ljud som förnams. Den beklagansvärde sångaren var alldeles hes, och allmänt hviskades, att han förstört sin röst samt hädanefter var omöjlig för ecenen, och åt detta rykte gaf han sjelf fart, i det ban åter ingick vid tullverket i egenskap af tjensteman derstädes. Allmänt beklagades denna förlust, och sånga