Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 2

—oOHcC-2cceotkkfkc;x AAA — ren, som för sin älskvärda personlighet både inom och utom teatern var mycket afhållen, rönte de mest otvetydiga bevis på sympati från alla håll. Under en lång tid genomgick ban en s. k. tysthetskur, då han på månader ej yttrade ett ord, utan medelst plån och Hrersspenna konverserade. Man trodde att han ej mera kunde bjelpas, då man till stor öfverraskning erfor, att han skulle uppträda, dock endast i några mindre operetter, hvarmed början gjordes med ÅDen unge arrestanten och En egendom till salu. Man gladdes mycket att den älsklige sångaren återfått sin röst, men trodde fortfarande, att han ej mera kunde användas i den större opera-genren, då på en gång sångaren slog sin publik med häpnad och uppsteg som en glänsande stjerna på teaterbimlen. Det var den 6 november 1860. Stradella var annonserad att gifvas med en tysk tenor i titelrollen. Samma dag hade den utmärkte skådespelaren och författaren Jo Jo en liten treflig middag i sitt hem, der blapd andre glada vänner äfven syntes dåvarande regissöoren vid kongl. teatern K. Just som middagen pågick som bäst inkom teater-ordonnansen andtruten och rapporterar att tysken skickat sjukbud och Stradella måst inställas. K. blef rasande, svor ve och förbannelse öfver allt hvad tenorsångare heter, mest derföre att han blef störd i sin middag, då en af gästerna plötsligt utropade: Skulle du inte kunna skicka bud till A. och fråga om han vill sjunga Stradella i afton, så behöfver operan inte inställas. Nej, svarade K., det vore mindre grannlaga, då vi ju sjelfva veta, att det i dag nästan är årsdagen af hans olyckliga uppträdande i samma opera. Vännen invände, att det ju aldrig kunde skada att försöka och att man icke kunde få värre än nej, hvarpå regissören sände ett bud till den omnämnde operasångaren med förfrågan härom och till sin förvåning erhöll det svar, att om ban kl. 5 kunde erbälla en repetition vid piano, åtog han sig att sjunga partiet. Detta blef naturligtvis så sent beslutadt, att endast en anmälning bärom från scenen kunde göras, och den talrika publiken emottog denna underrättelse med glädje, blandad med häpnad. Ridån gick upp. Det var så tyst i salongen, att man kunde böra en fluga surra, men det blef annat lif, då sångaren sjungit sin första serenad på ett mästerligt sätt, och så fortsattes under stegradt bifall hela operan igenom. Sångaren ofverträffade sig sjelf, och sällan, om någonsin, har man i en teatersalong hört så många utrop af glädja och sympati som vid detta tillfälle. Sedan dess har nära halftannat decennium förflutit. Många partier har han sedan med största bifall utfört och för hvarje nytt gått ett steg framåt till den gälasande höjd ban tör närvarande intager, ty den unge mannen var nordens nuvarande störste sångare Oskar Arnoldsson. Definition. Å ett nyligen hållet husförhör i en af Bergslagens socknar, hvarest, som bekant, bland allmogen egentligen blott fiones tvenne slags folk, nemligen de välbergade s. k. bergskarlarne samt de mycket fattige torparne, erhöll en pojke följande fråga ur katekesen: Hvilken är vår nästa?, hvarpå svaret är: Alla menniskor, både kända och okända, fattiga och rika etc.; men pojken hann icke längre än till alla menniskor, både kända och okända, resten satt hårdt inne. För att bjelpa honom på trafven, sade presten: Hvad kallas de, som sått mycket, och hvad kallas de, som fått litet af denna verldens goda? Jo, bergskarlar och torpare, svarade pojken utan betänkande. Ä