Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 1

sioner och intressen, der allt kan sägas, men ingenting behöfde bevisas, utan inför Ridd. och Adelns protokoll, som skall stä qvar och vittna, huruvida eskyllningarne voro befogade eller icke. Efter denna inledning erinrade tal. att efter långvariga bemödanden och genom ömsesidiga eftergifter hade en uppgörelse med Frankrike kommit till stånd, enligt hvilken alla de förmåner, såväl i fråga om handel som sjöfart, hvilka blifvit af Frankrike till något annat land beviljade, äfven kommit Sverige till del, under det att å dess sida de medgifvanden som blifvit gjorda, voro i nästan alla asseenden mindre än de, som af Frankrike fordrats och erhällits af öfriga länder, med hvilka dylika traktater på senare tider blifvit ingångna. Men när nu det så länge — i hundra år — eftersträfvade resultatet af underhandlingarne, endast på grund af konstitutionel grannlagenhet framlades för ständerna och till deras godkännande, huru upptogs då frågan? Jo, å ena sidan klandrades just det att ärendet öfverlemnats till ständernas pröfning, emedan det ej vore nödvändigt, och å andra sidan fann man sig missnöjd med sjelfva bestämmelserna i traktaten. Finansministern upptog nu till besvarande båda sidornas anmärkningar: han gjorde det nu med samma styrka i bevisningen, med samma klarhet i uttryck, som alltid utmärkte hans yttranden, och nu gjorde han det så mycket hellre, som han stridde för den ide, som han med hela sin kraft så länge kämpat för, den för produktionen nyttigaste och den produktivaste arbetsfrihet, för befästandet af den menskliga verksamhetens frihet i alla riktningar och för häfdandet af arbetets rätt och ära. : Det är icke möjligt att här ens i sammanträngd form referera de båda lysande talen som frih. G. höll i anledning af traktatfrågan: de upptaga mer än 40 tryckta sidor och böra läsas i sin helhet; men de som nu läsa dem skola derunder utan tvifvel ofta blifva förvånade öfver att tal. för nio år sedan behöfde till vederläggning upptaga satser som nu af ingen försvaras. Några af de mot traktaten riktade anmärkningarne, då framställda på fullt allvar och med beräkning att göra stor effekt, förefalla nu så roliga, att de egentligen derföre torde böra omnämnas här. Sä t. ex. påstod en talare, att sedan införseln af fransk drufsprit blef lössläppt, skulle ovilkorligen hela den inhemska bränvinstillverkningen gå under. En annan talare hade beräknat, huru stor minskningen i tullafgifterna skulle blifva om traktaten antogs, och fick upp summan till många millioner: dessa millioner utgjorde en -förlust; men huru en minskad beskattning, som utkräfves af befolkningen, kunde betraktas såsom en förlust för landet, klargjorde han icke, En tredje talare påstod, att de svenska blomstertillverkarne skulle gå totalt under, då införseltullen å färdiggjorda blommor blef nedsatt; men han förbisäg, att tullen å de artiklar, hvaraf blommor här sörfärdigas, äfven blifvit nedsatt. Ätven de inhemska sockerraffinaderierna skulle, om ej gå under, åtminstone arbeta under ogynsamma förhållanden. En talare, som i början af sitt anförande yttrale, att så stor brist på arbetare för jordbrukets behof uppstått genom jernvägsanläggningarne, att till utförande af dessa borde engelska arbetare införskrifvas, påstod längre fram i sitt tal, att genom den friare handelslagstiftningen hade de svenska arbetarne blifvit beröfvade tillfälle till förtjenst. En talare utbredde sig öfver, huru frih. G. likgiltig för näringarnes öde skulle framgå öfver grusade fabriker och grundlagens spillror — 0.8. v. Man föremådde icke heller att anlita finare soflsmer. Så sades det, att om traktaten förkastades, skulle derigenom icke konungamakten komprometteras, utan blott ett nederlag beredas för konungens rådgifvare, eller egentligen för vissa af dessa (nemligen utrikesoch finansministern). Dervid förtegs likväl, att denna fråga, deri K. M:t å landets vägnar uppträdde gent emot en främmande makt, icke var ett vanligt regeriogsmål, utan ett ärende at ministeriel natur, och att grundslagen tör dessa ärendens behandling stadgat en särskild form, hvarigenom ett afslag eller ett klandrande beslut i en sådan fråga måste anses mer än vanligt blottställa konungen. Slutbehandlingen at frågan beredde regeringen en lysande seger. Traktaten antogs utan den af bevillningsutskottet tillagda klanderstrofen, på riddarhuset med 237 röster mo! 166, af borgareståndet med 51 röster mot 8 och af bondeståndet med 73 röster mot 27 men i presteståndet antogs utskottets tillstyr kan med klanderstrofen, af 28 röster mot 21 hvilka senare endast för en statsregleringspe riod ville antaga traktaten.