Göteborgsposten – 9 oktober 1874, sida 1

— En syflicka! upprepade earlen mekaniskt. Hvad är hennes namn? — Mary Jones, sade Octavia uttalande det första namn som föll henne in. Hon underhåller sina sjuka föräldrar, sade hon. En mycket aktningsvärd flicka, sir. — Ja, ja, utan tvifvel, sade earlen, i det han andades tugnt. Och hennes namn är Mary Jones. Jag — jag trodde — ursäkta mig; jag går tillbaka ner. Jag kommer ej att äta middag hemma i dag. Jag står i begrepp att företaga en liten resa och kommer sannolikt ej före än i morgon. Farväl, bästa Octavia. Hen tog henne i handen och tryckte en kyss på hennes panna, hvarefter han skyndade ut. — Hvad kunna dessa förfrågningar innebära? yttrade Octavia för sig sjelf, då lorden gått. Misstänker han att Rollyn varit bekant med denna unga qvinna? Eller misstänker han helt enkelt, att hon är Desmonds förrymda hustru? Han har någon plan i hufvudet. Hvart reser han? Han sade det ej. Det synes mig, som skulle han företaga resan i hemlighet; men hvilket kan hans ändamål vara? Kan det på något sätt hota oss? Jag måste genast rådgöra med Rollyn. Hon skyndade till sin mans toilettrum. Earlen gick emellertid tillbaka ner och satte på sig sin hatt. Han var orolig och upprörd. Han trodde obetivgadt hvad Octavia sagt, men någon oförklarlig impuls dref honom i alla: fall att fråga betjenten, som öppnade förstugudörren för honom. — Brutters, sade han med låtsad likgiltighet, den unga dame, som gick härifrån nyss, tappade sin halskedja. Jag måste vidtaga åtgärder för att återställa den till henne, om hon ej sjelf skulle komma och fråga efter den. Mrs Conyers sade mig, att hon är en syflicka. Om hon skulle komma tillbaka, så låt mig veta det. Kommer ni ihåg hennes namn, Brutters? — Ja, mylord; hon sade att det var miss Star,