Göteborgsposten – 8 oktober 1874, sida 1

s—:t.AZöZ — — gamvetsagg. Det står nu klart för hvarje fransk politiker, att Dippel var företa länken i den kedja, som slutade med Sedan. Emellertid är det med en viss resignation, som tidningarne af alla färger medgifva, att Frankrike för sin del ingenting kan åt saken åtgöra, och man glädjer sig derföre så mycket mera åt den fart, hvarmed största delen af den engelska pressen tagit sig deraf. Hvilken grund, som ligger för den af Evening Standard meddelade notisen om Englands och Rysslands proposition till Tyskland rörande Nordslesvig, torde man vid den tidpunkt, då mitt bret framkommer, bättre känna i Sverige än man nu gör i Paris. Den, som icke är fallen för illusioner, väntar i alla händelser föga deraf. F. d. danska ministern general Raa-löf befinner sig för närvarande i Paris och har i förgår och i går haft företräden hos såväl marskalk Mac Mahon som hos utrikesministern hertig Decazes. Om någonting rörande den nordslesvigska frågan dervid förekommit, är icke bekani och har väl heller ingenting särdeles att betyda under närvarande förhällanden. — Generalen befianer sig på resa till China och Japan för att å sin regerings vägnar afsluta nya handelstraktater med dessa länder. Svensk-norska ministern i Berlin, friherre Bildt, vistas äfven här för närvarande, och hans besök har ännu mindre någon politisk anledning, ehuru friherren också haft företräde hos utrikesministern och blifvit förestäld för marskalken-presidenten. Herr Bildt har nyss firat sin sons bröllopp härstädes med hans emerikanska brud och återvänder inom kort till Berlin. Hela den nya bosättning som behöspes för vår representants residens i det tyska rikets hufvudstad har blifvit inköpt i Paris. Öfverste Stoffels broschyr, Depeschen af den 20 augusti 1870, vom redan för mer än en vecka sedan skulle ha utkommit i bokhandeln, är ännu för den stora allmänheten endast känd genom utdragen i tidningarne. Sjelfva broschyren har genast blifvit lagd under beslag, under förevänning att exemplar af densamma blifvit utlemnade, innan den lagligen föreskrifna depositionen deraf blifvit gjord i inrikesministeriets pressbyrå. — Om innehållet af denna försvarsskrift torde jag icke behöfva tala, då jag ser, att den redan varit föremål för de svenska tidningarnes omnämnande. Anledningen till dess utgifvande är i korthet, att öfversten, som är en man med stor hederskänsla, icke fann sig belåten med krigsrättens förklaring, att det saknades tillräckliga skäl alt åtala hooom för undangömmande af den mycket omtalade telegrafdepeschen till Mac Mahon för tåget mot Sedan; han ansåg sig kunna fordra ett högtidligt frikännande genom dom af krigsrätten, från det brott, hvarför han var tilltalad. — Baron Stoffel är en i sitt slag ovanlig man och bör till de mera anmärkningsvärda fysionomier, som de sista årens händelser bragt i förgrunden. Till det yttre ger ban en typ af hvad man brukar kalla en diaboliskt vacker karl. Han är lång och mager, har ett visst tycke — ehuru han ser mycket bättre ut — af Rochefort — och hans drag vittna synbarligen om starka passioner och ett häftigt lynne, hvilket ju hans senaste uppträdande icke heller jätvat. Han är mycket intelligent och ytterligt arbetssam samt lefver mest för sig sjelf med sina böcker ock kartor vid den tysta och aristokratiska gata, rue du Luxembourg, der han slagit sig ner. Han synes höra till de män, som föra olycka med sig, och med de bästa afsigter i verlden uppnår han nästan alltid ett resultat alldeles motsatt det som han åsyftat. Han är t. ex. en ifrig bonapartist, men de utmärkta rapporter han afgaf säsom militärattache i Berlin före kriget och genom hvilka han sökte rycka upp den kejserliga krigsförvaltningen ur dess säkorhetssömn, ha mera än någonting annat sedermera åberopats mot denna regim såsom det bästa beviset på dess slöhet och blindhet. Såsom politisk person uppsattes han af de förenade legitimistoch bonapartistpartierna i Paris vid det val, der hufvudstaden hedrade sig med att välja hr Barodet till sin representant emot Thiers kandidat Remusat, och det löjligt ringa antal röster, som dervid kunde sammanskrapas åt honom, bidrog att bryta ett förbund mellan dessa begge fraktioner, som kanske om det fått fortfara bade kunnat medföra vigtiga frukter för ordningens sak. Men emellan bonapartisterna sjelfva, detta parti, som hittills utmärkt sig för en mönstervärdig sammanhållning, har tvedrägten utbrutit på ett numera ohjelpligt sätt. Det är emellan kejsarprinsen, Napoleon III:s son och presumtive arfvinge, och hans fars kusin prins Napoleon (Jeröme) som partiet uppfordras ait 2 — — Z———— — ka i sin stol. Conyers uttalade en J henne und med Octavia ryste. Han gick emot begaf sig