Göteborgsposten – 8 oktober 1874, sida 1

Beryl sjönk tillbaka i sin stol. Conyers uttalade en ed så vild att till och med Octavia ryste. Han gick emot sin förorättade unga hustru med ett uttryck af vild förbittring i ansigtet. — Ni här! sade han. Ni har således letat upp mig. Ni har brutit er ed. Ni har omtalat er osannfärdiga historia för denna dame. Ni — — Vänta! afbröt Beryl i sträng ton och i det hennes intagande ansigte äfven erhöll ett strängt uttryck. Är ni denna demes man, Dane Conyers? — Ni vet det. Har ni sagt henne det? — Således var den der uppgiften fullkomligt sann. Ni hade en hustru, som lefde. Conyers vände blicken från Beryl till Octavia och tillbaka igen. — Denna dame, sade han i det han pekade på Octavia, är min lagliga hustru. Huru vågar ni komma hit? Huru vågar ni uppsöka mig? — Jag har ej uppsökt er. Jag kom hit med ett arbete, som denna dame anmodat mig att göra. Jag visste ej att ni bodde här, sade Beryl. Jag har af en tillfällighet upptäckt er i er rätta karakter. Och denna dame är äfven er hustru? Hon kastade en medlidsam blick på Octavia. Hennes rival besvarade den med en blick af hat. — Hon är min lagliga hustru, sade Conyers, drifven till det yttersta men med fortsatt bemödande att bibehålla en lugn min. Octavia, hvad har denna flicka sagt er? — Ingenting. Jag misstänkte, att ni kännt hvarandra och ville föra er tillsammans för att få mina misstankar bekräftade, sade Octavia kallt. Hvem är hon, Rollyn? — Jag kände henne i Schweiz, svarade han. Jag hade ett flyktigt tycke för henne och vi genomgingo ett slags vigselceremoni, men jag drog försorg om att den saknade laglig form. Hon är af låg börd och fattig och har blitvit uppfostrad till guvernant. Jag roade mig med