Göteborgsposten – 8 oktober 1874, sida 1

att svåra konstitutionela konflikter då skol: inträffa. Det är till och med sannolikt, at dessa skola blifva af vida svårare art än nå gonsin, åtminstone sedan Mac Mahon kom til styret d. 24 maj, och händelserna synas komma att gå i samma riktning nu som då. De nya förbundet mellan alla skiftningarne af dei republikanska partiet och, å en annan sida, den allt mera ohjelpliga splittringen mellan legitimistorna och högra centern skall sluta med att bringa de konservativa i minoritet. Såsom jag flera gånger framhållit, går det genom Thiers fall besegrade partiets taktik oaflåtligen ut på att uttrötta marskalk Mac Mahon och förmå honom i ett anfall af missmod att lemna den verkställande makten ifrån sig, då Thiers med ifriga händer genast står färdig att gripa den. Det är alldeles säkert att marskalken icke längre skall låna sig till verktyg för ett parti, hvars principer han sjelf anser oförenliga med den borgerliga ordning, hvars upprätthållande ban anser för sin mission; men skall han afgå eller skall han tillgripa andra medel? och hvilka? upplösa nationalförsamlingen mot majoritetens vilja? det är detsamma som en statekupp, men möjligheten deraf omtalas redan, betecknande nog, i enskilda samtal, Icke mindre betecknande för det sätt, hvarpå en del af den befolkning, som vill lefva och arbeta i fred tör politikens stormvindar, betraktar representationens verksamhet, är den petition, som lärer kolporteras inom den kommerciela och industriela verlden i Paris och förses med talrika underskrifter, åsyltande att begära ett uppskof af balfannan månad med nationalförsamlingens sammanträdande. Detta är bestämdt att ega rum den 30 november; men man önskar i stället att dermed skulle få anstå till d. 15 januari. Vid den tiden skulle arbetena för vintern å den stora produktionsmarknaden redan till stor del ha hunnit att vara utförda, i stället för att man befarar ett menligt afbrott deruti, om de politiska stridigketerna vid arbeteterminens begynnelse skola komma och medföra sina vanliga följder af oro i sinnena och rubbningar i förhållandena. Det är så mycket angelägnare att arbetet ostördt skall få fortgå, som en låvgvarig produktionskris har länge varit rådande, hvars verkningar varit ytterst känbara på alla områden — dubbelt känbara under en tid, då staten nödgats ställa så oerhörda anspråk på medborgarne. En underhandling har en längre tid pågått mellan engelska och franska regeriogarne rörande en fråga, som indirekte äfven kan vara al intresse för vårt fäderneslands handel och industri. Den rörer newligen tillämpningen af den surtaxs, som för ett par år sedan beslöts af nationalförsamlingen skola påläggas (der den icke redan i handelstraktaterna fanns föreskrifvev) för sådana i Frankrike importerade varor, hvilka icke dit införas direkte från det land der de producerats utan inkomma från ett tredje land. Den engelska regeringen begärde att denna surtaxe icke skulle tillämpas, när varorna, kommande från produktionsorten, passerat en engelsk hamn, utan alt der ha blifvit slandförda, men endast transporterade på ett annat fartyg med destination till Frankrike. Den franska regeringen har icke ansett sig kunna ingå på denna tolkning af lagbestämmelsen och har icke velat afstå från den förhöjda tullafgiften för varor, som i främmande hamn flyttats från bord till bord. De komma sålunda att betraktas såsom anländande från främmande nederlag, emedan nyss nämde operation förändrat karakteren af transporten, hvilken upphör att vara direkt. — Ändamålet med den ifrågavarande nederlags-surtaxen är i sjeltva verket icke så mycket den tillfälliga större inkomsten för tullverket, som icke mera att befrämja den direkta bandelsförbindelsen mellan franska hamnar och aflägena utländska produktionsorter, och detta ändamål skulle förfelas i fall varor fioge i engelska (eller andra) hamnar flyttas från skeppsbord till skeppsbord och införas i Frankrike på engelska (eller andra) fartyg under samma vilkor som på fartyg, kommande direkte från produktionslandet. De franska tidningarne ha en tid framåt tomligen ifrigt sysselsatt sig med Åden danska frågan, en rubrik som eljest på tio års tid icke varit synlig inom pressen. Alla bladen ha i sina artiklar härom — af hvilka en stor del, såsom vanligt när saken rörer utländska förhållanden, varit uppfylda af allehanda okunvigt snack och nonsens — varit fullkomligt enhälliga i sina sympatier för Danmark och dess uppfattning. Det ligger häruti både en verklig rätisiotbet, en gammal tillgifvenhet för den lilla trofasta bundsförvandten, en riktig politisk uppfattning, en önskan att få se Tyskland lida ett obehag — och kanske en smula