Göteborgsposten – 6 oktober 1874, sida 1

talare på riddarhuset underkände helt och hållet fördelen af varuutbyte de särskilda ländorna emellan, enär en stor del af de varor som till Sverige infördes måste betalas med silfver, hvarpå vi hafva brist. En annan talare erindrade derom att Danmark, som var Sverige öfverlägset i ekonomisk lagstiftning och ganska raskt utvecklat sig, hade till en början gått fram på den liberala tull-lagstiftningsbanan, men nu hade en öfvergång börjat ske. Och derföre vore skäl att Sverige förfor sammaledes. Ea tredje talare erkände, att den tid då för en tunna spanmål erlades 2 rår i införseltull och för andra landtmannaprodukter i samma proportion, så hade han ansett särdeles önskvärdt om tullsatserna blifvit betydligt nedsatta; men då de alldeles borttogos så drog han öronen åt sig och ansåg en lindrig spanmålstull nyttig och gynsam för producenten så ock bidragande till att minska den importlusta af ryssmjöl, hvilken i brist på annan spekulation visat sig. Då tullbevillningsbetänkandet längre fram under riksdagens lopp förekom till bebandling på riddarbuset och utskottet förordat hvad af K. M:t föreslagita, men afstyrkt de motioner som åsyftade en återgång till protektionssystemet, uppblossade åter den gamla striden. Ingen talare ville väl erkänna att han var obemängd protektionist, nästan alla erkände handelefrihetens princip, men af hvad de yttrade framgick likväl att de hvar för sig ville hafva principen så tillämpad att Åskydd bereddes än för den ena än för den andra näringsgrenen, och huru vackert de än yttrade Big om principen så slutade de dock med att det på den byggda tullsystemet icke var dem behagligt. Äfven nu nödgades finansministern med vanlig energi och sakkännedom uppträda — uppmanade sina motståndare att bestämdt angifva hvilka de näringar voro som genom frihandelssystemet blifvit ödelagda ty att orda om hvad som till äfventyrs kunde inträffa, var i detta hänseende alls icke bevisande. Till landtbruksprotektionisterna ställde han den frågan: ha icke alla landtmannavaror stigit i prie sedan tullen på dessa varor atskaffades? I afseende på de egentliga industrigrenarne visade han att de åtnjöto en fullt tillräcklig skyddstall, Vid riksdagen 1862—63 upptogs återigen striden om tullsystemet. Men då inlades i den en ny faktor. Man gjorde visserligen äfven nu häftiga anlopp mot sjelfva systemet för tull-lagstiftningen — landtbruksprotektionistorna spelade nu första fiolen — men finansministern angreps äfven derföre, att han skulle hafva gått allt för varsamt och klenmodigt till väga samt ej med nog raskhet och beslutsamhet sökt befordra framgången af det system han omfattat. Det senare anfallet motiverades måhända till någon del äfven af den omständigheten, att frih. Gripenstedts åsigter rörande representionsreformen redan voro så kända, att motståndarne till den lifligt önskade, att han måtte blifva från konseljen aflägsnad. så snart som möjligt. Men det, som nu gjorde att anfallet mot frihandelssystemet fick en komisk anstrykning, var, att i spetsen för landtbruksprotektionisterna stälde sig ingen mindre än den man; som sjelf med sitt namns undertecknande bekräftade riktigheten af de årliga berättelserna om handelns och näringarnes utveckling. Men just det, att presidenten i kommerskollegiet, hr Fr. Åkerman, uppträdde mot srihandelssystemet i en mycket vidlyftig och med stor fyndighet skrifven reservation, bilagd bevillningsutskottets betänkande, föranledde frih. Gripenstedt att utförligare än annars varit behöfligt granska och vederlägga de mot den liberalare tull-lagstiftningen uppstälda satserna. Eburu deras befogenhet nu sannolikt icke af någon i den politiska ekonomien hommastadde godkännes, torde det vara af intresse för många att om beskaffenheten af dessa satser, hvilka då framstäldes nästan som axiomer, erhålla kännedom, i sammanhang med finansministerns svar, det ena som andra så kortfattadt som möjligt. Hr Åkermans första sats var: att det då (1863) gällande tullsystemet, som medgaf tullfrihet för de vigtigaste lifsförnödenheterna, härledde sig från de tör landtbruket gynsamma åren före 1857; men det utgjorde ett etort misstag, att grunda lagstiftningen på dylika undantagsförhällanden. — Frih. G. upplyste, att hufvudsakliga skälet, hvarföre han medverkat till i fråga varande tullfrihet, icke varit landtbrukets goda ställning, utan det, att man icke utöfver nödvändigheten borde sördyra lefnadsbehofvon och att dessa effekter icke utgjorde några lämpliga föremål för beskattning, hvilken, om den skulle utkräfvas, till ojemförligt AAAA.. e a a 12 In